Om pentekostal teologi i stort handlar om ”Andens verk”, så är ”dopet i den helige Ande” själva kärnan i denna teologi.
Till att börja med är dopet i den helige Ande, eller ”Andedopet” som det också kallas, något som är skilt från frälsningen och följer efter den. Det är alltså inte detsamma som att en kristen får den helige Ande vid pånyttfödelsen, utan en fördjupad erfarenhet av Andens närvaro och kraft.
Varför kallas det just ”dop” i den helige Ande? Jo, dels för att Jesus själv använde det begreppet, men också för att ordet fördjupar och förklarar själva upplevelsen. Ordet ”dop” (grekiska: baptizō) betyder bokstavligen ”nedsänka” eller ”omsluta”. Det användes bland annat när de gamla grekerna sänkte ett skepp i havet, eller när tyg doppades i färg och därigenom genomsyrades och förändrades.
Att bli döpt i den helige Ande är alltså att bli helt nedsänkt, omsluten och uppfylld av Anden. Till skillnad från pånyttfödelsen – då Anden tar sin boning i oss och vi blir frälsta – handlar Andens dop om en ofta stark och tydlig upplevelse där Gud rör vid en människa med sin kraft, ofta följt av tungotal eller andra andliga manifestationer.
Till skillnad från dopet i vatten, som är en yttre bekräftelse på tron, är dopet i Anden en inre, övernaturlig uppfyllelse med syftet att ge kraft till tjänst.
Löftet om Andens utgjutande börjar redan i Gamla testamentet. Profeten Joel förkunnar att det ska komma en tid då Gud ”utgjuter sin Ande över allt kött”, oavsett kön, ålder eller social status (Joel 2:28–29). Jesaja profeterar att Gud ska utgjuta sin Ande ”över det som törstar och strömmar över det torra” (Jes 44:3), en bild som Jesus senare återknyter till när han talar om ”levande vatten” som symbol för den helige Ande (Joh 7:37–39). Jesaja säger också: ”Herren Guds Ande är över mig, för Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka” (Jes 61:1) – ett ord som Jesus själv citerar i början av sin offentliga tjänst (Luk 4).
När Johannes Döparen framträder, är vi nära uppfyllelsen av dessa löften. Han förkunnar:
”Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.” (Matt 3:11)
Men för att Anden skulle kunna uppfylla det nya ”templet”, det vill säga den troendes kropp (1 Kor 6:19), behövde först syndens offer bringas. Det är därför först efter Jesu död och uppståndelse som lärjungarna kan bli fullständigt uppfyllda med den helige Ande. Jesus gav dem löftet:
”Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande. … När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:5, 8)
Några dagar efter Jesu himmelsfärd uppfylls detta:
”När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” (Apg 2:1–4)
I detta första Andedop ser vi en parallell till hur Gud gav lagen till Mose 50 dagar efter påsken, och hur han gav Anden till lärjungarna 50 dagar efter Jesu uppståndelse. På Sinai berg kom eld, rök, dunder, blixtar och basunljud. I övre salen kom storm, dån och eld. På Sinai skrevs lagen på stentavlor – i övre salen skrevs den i hjärtat, precis som Hesekiel hade profeterat (Hes 36:26–27).
Lagens syfte var att forma ett heligt folk som lyder Guds bud. Andens syfte är att forma ett frimodigt folk som vittnar om Jesus. Lagen skapade fruktan – Anden skapar frimodighet. Mose fick stentavlor – lärjungarna fick Anden i sina hjärtan.
Syftet med dopet i den helige Ande är alltså att ge lärjungarna kraft att frimodigt vittna om Jesus – till hela världen. Mission med andra ord. Andedopet är inte först och främst för personlig uppbyggelse eller upplevelse, utan för att nå nya människor med evangeliet.
Jag minns mitt eget Andedop. Det började när jag var 18 år och min storasyster Jessica kom hem efter ett år i Israel. Hon hade där blivit omvänd och ville nu att jag skulle följa med till kyrkan. Mitt spontana, men ganska ogenomtänkta svar blev: ”Jag tänker inte hänga med till kyrkan, jag är ju redan kristen!”
På grund av misslyckade gymnasiestudier hade jag inga möjligheter till högskola, så planen var att göra lumpen och sen bli FN-soldat. Att börja leva som kristen fanns inte ens på kartan. Men Jessica gav sig inte – hon tjatade, och till slut gav jag med mig. Fast inte nog med att hon ville ta med mig till kyrkan – hon ville också att jag skulle bli ”döpt i den helige Ande”. Mitt svar var: ”Nej, jag vill inte bli som de där pingstvännerna som bara pratar om Jesus hela tiden!”
I två veckor brottades jag med Guds kallelse. Jag visste att det var Gud som drog i mig, men jag var inte säker på om jag ville svara ja. Jag upplevde att Gud tog mig i kragen och drog mig till kyrkan. Ett bibelord blev särskilt levande i denna process:
”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Joh 6:44)
Jag förstod att Gud skulle vinna den här dragningskampen, men jag försökte dra ut på det så länge jag kunde.
Till slut följde jag med Jessica till Johanneskyrkan i Linköping. Efter predikan gick jag fram för förbön och sa att jag ville bli andedöpt. Egentligen visste jag inte riktigt vad det innebar, men jag förstod att Gud ville det.
Den upplevelse jag fick är svår att beskriva med ord, men jag ska försöka: Han som bad för mig la sin hand på min axel och började be. Jag, som vanligtvis aldrig gråter, fick plötsligt kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Min kropp började skaka och jag blev alldeles varm. Det var som om något inom mig öppnades – likt en blomma som slår ut. Inom mig såg jag himmelens alla färger och jag kände en djup, andlig glädje.
Efter denna upplevelse visste jag att jag hade blivit andedöpt. Det var inte bara en inre visshet – mitt liv började också förändras. Jag slutade festa, började gå till kyrkan och talade om Jesus med mina vänner. Allt eftersom jag mognade i min tro, lät Gud mig se saker i mitt liv som behövde förändras. Han kallade mig att lämna det gamla bakom och följa honom.
Enligt klassisk pentekostal teologi är tungotal det första tecknet på att någon blivit döpt i den helige Ande. För egen del fick jag inte tungotalet vid själva dopet. Jag fick kraften – men tungotalet kom först några månader senare. Det är en annan berättelse.
Jag tror personligen att tungotal ofta är ett tecken på Andedopet, men inte nödvändigtvis alltid. Det är den helige Ande som ger gåvorna, och vi tar emot på olika sätt. Andens frukter och kraft är minst lika viktiga tecken på Andens närvaro. Paulus säger själv: ”Alla talar väl inte tungor?” (1 Kor 12:30)
Det viktigaste tecknet på Andens dop, enligt mig, är den frimodiga kraften att vittna om Jesus.
I Apostlagärningarna finns flera exempel på Andedop:
– I Apg 8 har de troende i Samarien tagit emot evangeliet och blivit döpta i vatten, men ännu inte tagit emot den helige Ande. Petrus och Johannes reser dit och ber ”för dem att de skulle få den helige Ande, eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem” (Apg 8:15–16). Här ser vi att Andedopet är en egen erfarenhet, skild från frälsningen.
– I Apg 9 möter Ananias den nyomvände Paulus. När han lägger händerna på honom för att han ska ”bli uppfylld av den helige Ande” (Apg 9:17), förändras Paulus liv dramatiskt. Här ser vi att Andedopet är en personlig erfarenhet och tillgängligt för alla som omvänder sig. Vi ser också att Andedopet kan ske före dopet i vatten.
– I Apg 10 faller den helige Ande över hedningarna medan Petrus predikar: ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet” (Apg 10:44). Här blir det tydligt att Andens dop också är till för hedningar, inte bara för judar. De började prisa Gud och tala i tungor – ett tydligt tecken på Andens närvaro.
– I Apg 19 möter Paulus några lärjungar som inte hört talas om den helige Ande och blivit döpta med Johannes dop. Paulus korrigerar då deras dop, och när han ber för dem “kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade” (Apg 19:6). Här ser vi att Andedopet också är till för kristna som blivit döpta på annat sätt eller inte ens hört talas om Andens dop.
Det är också viktigt att poängtera att dopet i den helige Ande är tillgängligt för alla troende i varje tid. Det är definitivt inte bara för apostlarna på Nya testamentets tid, eller bara till för pingstvänner. Petrus predikade: “Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.” (Apg 2:39)
Det är också viktigt att komma ihåg att dopet i den helige Ande inte är målet, utan starten på ett liv i Andens kraft. Lärjungarna blev döpta i den helige Ande i Apg kapitel 2, men redan i kapitel 4 blev de fyllda av Anden igen: “När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet.” (Apg 4:31)
Det kristna livet handlar alltså om att kontinuerligt fyllas av Anden, så som Paulus skriver i Ef 5:18: “Låt er i stället uppfyllas av Anden” (Ef 5:18). I en mening kan man kalla det första uppfyllandet av Anden för ”Andedopet”. Men sen handlar livet om att fortsätta bli fylld Anden, låta Han byta ut våra synder och brister mot Andens gåvor (1Kor 12-14) och frukter (Gal 5:22-23). Andens dop är början på ett liv i ständig andlig förnyelse.
Jag tror också det är viktigt att förstå att man möter den helige Ande på olika sätt, något vi ju ser i Apostlagärningarna. Vi ska inte försöka stänga in teologin om Anden i en liten box, utan låta Han verka som han själv vill. Ibland sker det med handpåläggning, ibland spontant, ibland när man är i bön ute på promenaden, osv.
Jag tror också till sist det är viktigt att reflektera över att Andedopet inte får skapa en uppdelning mellan ”vanliga” kristna och ”andedöpta” kristna. En sådan uppdelning är obiblisk och leder inte till något gott. Visst är dopet i den helige Ande viktigt, men det centrala i Nya testamentet är evangeliet om Jesu död och uppståndelse. Alla som tror på Jesus är frälsta (Rom 10:9, Ef 2:8). Andedopet handlar inte om frälsning, utan om kraft till tjänst (Apg 1:8).