Recension av boken Aldrig mer tillbaka gå

Christian Mölk Blogg Leave a Comment

Här är min recension av boken “Aldrig mer tillbaka gå – Utmaningar från anabaptismen, reformationens frikyrkorörelse”, som finns att köpa på Evangelie förlag

Vilka var anabaptisterna? Vederdöpare? Svärmare? Amish? Radikala revolutionärer? En berusad mans spya? Anabaptisterna har tyvärr fått många skällsord uppkallade efter sig och ett oförtjänt dåligt rykte. Detta beror till stor del på att det ju ofta är vinnaren som får skriva historien, och vår svenska syn på anabaptismen är därmed färgad av den lutherska kyrkan, en kyrka som ute i Europa kraftigt förföljde och mördade anabaptisterna.

Men var verkligen anabaptismen en obskyr 1500-tals-sekt? Är de inte egentligen starten på den moderna väckelsen och därmed alla moderna frikyrkors moder? Anabaptismen uppstod strax efter att Martin Luther protesterat mot de katolska irrlärorna och därmed startat reformationen. Martin Luther ville tillbaka till evangeliets sanning, men kom tyvärr bara halvvägs i sin reformation. Anabaptisterna är de som ville gå hela vägen tillbaka till Bibelns ursprung, något som tyvärr ledde till att de stötte på hårt motstånd från både lutheraner och katoliker.

Vi svenska frikyrkliga tänker ju ibland felaktigt att Martin Luther och lutherdomen även är vår historia och vårt ursprung, men sanningen är att lutheranerna faktiskt förföljde sådana frikyrkliga som oss. Anabaptismen är därför vår frikyrkliga historia i mycket högre grad än lutherdomen. Ett bevis på det är ju att vi exempelvis fortfarande kallar denna frikyrkorörelse för “anabaptister”, ett skällsord som betyder “döpa om” och som var en term som användes av både katoliker och protestanter för att uttala fördömelse mot dem som praktiserade omdop. Men anabaptisterna själva kallade sig ju naturligtvis inte så, utan istället “bröder och systrar”. Inte heller såg anabaptisterna sitt dop som ett “omdop” utan som det enda sanna dopet.

Så trots att katoliker och protestanter vid anabaptismens start sinsemellan var dödsfiender så kunde de ändå enas om att anabaptisterna var värre och att “varje anabaptist, man eller kvinna som blivit omdöpt vid mogen ålder, ska fördömas och tas från det naturliga livet till döden genom elden, svärdet eller något liknande, i enlighet med vad personen förtjänar”.

Några exempel på teologiska frågor där anabaptisterna hittade tillbaka till den sunda bibliska sanningen:

• De förkastade barndopet och menade att man bara skulle döpa troende
• De troende skulle hjälpa varandra att fostras och utöva församlingsdisciplin
• De såg nattvarden som en gemenskapsmåltid till minne av Kristus och inte som ett mässoffer
• De troende behövde separera sig från ondskan i världen
• De ville upprätta bibliska fria församlingar baserade på Guds ord och gemensamt beslutsfattande
• De tog avstånd från våld och menade att kristna inte ska döda

Dopet

Jag tänker inte skriva om precis hela boken utan har valt att lyfta fram ett av bokens ämnen; “dopet”, så att du ska få en bild av vad boken handlar om.

Anabaptismen uppstod i en tid då barndop var allena rådande. Men anabaptisterna gick emot detta och ansåg att barndopet var “en katolsk förvrängning av bibelordet och menade att de reformatoriska kyrkor som höll fast vid barndopet inte gjort sig fria från den katolska traditionen” (sid 76). Kritiken mot barndop, som anabaptisterna såg som “vidskepelse” riktades alltså inte först och främst mot katolikerna utan mot reformatorerna, eftersom de höll fast vid denna “påvens styggelse”. Detta gör ju att anabaptisternas teologi är aktuell än idag i det ekumeniska samtalet mellan frikyrkliga och exempelvis den lutherska Svenska kyrkan (sid 80).

Att döpa barn med argumentet att de kommer att tro senare i livet var enligt anabaptisterna som att “sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Det skulle ju nämligen betyda att det fanns två olika sorters dop i Bibeln; ett där man skulle undervisas och få tro efteråt, och ett där man förväntades ha tro innan. Anabaptisten Hubmaier skriver om detta: “om ni visar mig det [i Bibeln], ska jag säga er vad Melkisedeks fader hette” (sid 72). Dopet är alltså ironiskt nog med tanke på namnet anabaptister, inte lika viktigt för anabaptisterna som exempelvis frälsningen, men kom att bli en central fråga eftersom deras bibliska dopsyn resulterade i konflikt med arga lutheraner och katoliker.

Anabaptisterna såg inte det fysiska dopet i vatten som ett “heligt sakrament” som de andra kyrkorna gjorde. Man ansåg att dopet i vatten inte var till någon nytta om inte den som döps först blivit förnyad på insidan. Dopvattnet i sig ansågs inte ha någon frälsande kraft alls. Istället var det Andens inre pånyttfödelse som ansågs omistlig, eftersom det var detta “dop” som ledde en människa till omvändelse och sedan gav kraft att leva ett kristet liv. Först därefter skulle man döpas i vatten (sid 52).

Denna Andens inre pånyttfödelse kallade anabaptisterna för “Andens dop”, något som jag som pingstvän dock skulle vilja kritisera. Jag håller med om att Andens pånyttfödelse är grundläggande för frälsningen och behöver ske innan dopet i vatten. Men “andedopet”, åtminstone i pentekostal bemärkelse, är inte frälsningsavgörande och sker efter Andens pånyttfödelse. Först leder Andens pånyttfödelse till frälsning och det nya livet, sen blir dopet i vatten det yttre tecknet på denna inre frälsning, och sen kan andedopet ge den troende kraft till att bli Jesu frimodiga vittnen i Andens kraft. Jag anser det viktigt att skilja på Andens pånyttfödelse och Andens dop, så man inte får för sig att andedopet är frälsningsavgörande.

Men samtidigt tycker jag det är bra att den anabaptistiska teologin inte blev precis 100 % rätt, eftersom det utmanar även oss idag att göra samma sak som anabaptisterna, nämligen att inte bara förlita oss på vad vi tidigare lärt oss utan istället söka med ljus och lykta efter Guds sanning i Skriftens ord. Om vi bara rakt av köper anabaptismens läror utan att först grunda det i Skriften, ja då begår vi ju samma misstag som anabaptisterna kritiserade katolikerna och lutheranerna för. Vi behöver inspireras av anabaptisterna samtidigt som vi själva göra våra egna upptäckter i Bibeln med Andens vägledning och i gemenskap med andra troende.

I min recension vill jag som sagt inte kommentera precis allt i boken, men några väldigt värdefulla och intressanta avsnitt för dig att upptäcka är exempelvis Jonas Melins text om Ordet och Anden, Eleonore Gustafssons text om korsvandrare, David Willgrens text om kvinnliga martyrer som torteras med skruvar, Fredrik Wenells text om barnmorskan Ellinor Grimmark och sexgalningen Yoder. Men då får du köpa boken! :)

Avslutningsvis

Vi frikyrkliga behöver förstå att anabaptismen inte är en obskyr sekt utan en väldigt viktig del av vår historia. Denna bok gör ett mycket gott jobb i att lägga grunden för denna nödvändiga allmänkunskap. Anabaptismen innehåller ju nämligen teologiska skatter upptäckta av enkla människor som älskade Jesus, ville tillbaka till de bibliska sanningarna och längtade efter att få se Guds rike förverkligas på jorden. Dessutom är deras teologi inte bara skriven av några dammiga teologer, utan väl beprövad i och med att väldigt många av de tidiga anabaptisterna fick lida, torteras och dö för sin tro.

Men boken är inte bara bra som grundläggande allmänkunskap om vår frikyrkliga historia, utan lämpar sig också väldigt väl för den som vill fördjupa sig i frikyrkliga frågor som icke-våld, församlingen kontra samhället, troendedop, Bibeltrohet, martyrskap och mission.

En liten intressant avslutande kuriosa-detalj är att anabaptismen startades i min österrikiska släkts närområde. Mitt adliga släktträd går ända tillbaka till 1500-talet och består av baroner och katolska präster, och jag kan inte låta bli att undra om mina släktingar mötte dessa anabaptister och kanske till och med förföljde dem? Skulle vara intressant att veta vad mina medeltida släktingar hade tyckt om mig som idag är en anabaptistisk pingstpastor? :)

Share this Post

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.