Montanismen, eller ”den nya profetian” och/eller ”de andliga”, som de kallade sig själva, var en karismatisk rörelse i Mindre Asien under framförallt andra halvan av 100-talet. Montanismen grundades av Montanus i mitten av 100-talet och liknar många andra väckelserörelser som har blossat upp genom historien. Montanisterna leddes av tre personer; först Montanus, grundaren, och efter honom två kvinnor; Priscilla och Maximilla, och betonade upplevelsen av den helige Ande, profetia, Jesu snara återkomst (till staden Pepuza närmare bestämt) och en sträng kamp mot synden. Montanisterna reagerade även mot att kyrkan alltmer organiserades med ordinerade präster och biskopar. Montanisterna lyfte snarare fram de som Anden utrustat med gåvor än de som kyrkan hade ordinerat, oavsett om de var män eller kvinnor.
I likhet med dagens moderna väckelserörelser så delade montanisterna kyrkan; en del försökte hindra Montanus från att profetera eftersom de ansåg honom vara en falsk profet, medan andra ansåg att han var uppfylld av den helige Ande och hade fått den profetiska gåvan.
På montanisternas möten förekom ofta karismatiska uttryck såsom profetiska ord, tungotal, osv. Så här skriver Eusebius om montanisterna:
”Montanus, Alkibiades och Theodotos anhängare i Frygien gav nu för första gången spridning av sin uppfattning om profetian. Många under inträffade genom Guds nådegåva i de olika kyrkorna och detta väckte mångas tro att dessa också kunde profetera.” (Eusebius Kyrkohistoria 5.3:4)
Eusebius menar vidare att Montanus drevs av sin själs begär att få vara den främste och var besatt och råkade i extas där han talade ”sällsamma ord och profeterade” på ett sätt som stred mot kyrkans hävdvunna sed. Montanisternas kritiker menade också att Montanus hade varit en hednisk präst innan han blev kristen och överfört den hedniska andligheten in i kristenheten, och år 230 exkommunicerades montanisterna från den katolska kyrkan.
Tertullianus, som tog montanisterna i försvar, menade att montanisterna inte profeterade några nya läror, utan att profetiorna snarare gav folk vägledning i sin kristna vandring. Montanisterna verkar inte ha predikat några obibliska läror utan snarare ha varit en aning överdrivna i sin asketiska kamp mot synden eller i sin längtan efter Jesu återkomst.
För en pingstvän av idag framstår montanisterna som karismatiska kristna som måhända gick överstyr (som väckelserörelser ofta gör i dess linda), men som om de hade hanterats rätt av kyrkans ledarskap (exempelvis John Ongmans föredömliga granskning av Andrew G. Johnson som ledde till att baptisterna i början av 1900-talet öppnade sig för pingstväckelsen) kunnat fungera som en välbehövlig väckelsevind men som istället pga. maktkamp och ovilja till dialog slutade med uteslutning.
- Läs mer Kyrkohistoria