Jag tänkte jag skulle försöka sammanfatta Tidödebatten så här långt utifrån mitt perspektiv. För mig började den i oktober förra året, när jag besökte församlingen i Norsjö och förstod att Sverige var på väg att inte bara utvisa en kristen familj till Iran, ett land där kristna riskerar svår förföljelse, utan dessutom utvisa en välintegrerad och etablerad familj som köpt hus i en norrländsk utflyttningsbygd och har jobb inom bristyrken.
Fler och fler sådana här orättvisa, orättfärdiga och oförståeliga fall började poppa upp och jag skrev flera inlägg som berörde detta. Till slut rann det över och jag skrev ett inlägg där jag sa tydligt nej till denna allt för stränga migrationspolitik med hashtagen #NEJTILLTIDÖ.
Detta skapade ett rejält blåsväder med kritik från många håll. Men samtidigt också ett massivt stöd som jag aldrig någonsin tidigare har stött på.
Det blev tidigt en metadebatt om först huruvida pastorer får uttala sig om politik, och sen om huruvida Kristdemokraterna får kalla sig kristet. För mig är detta två ytterligheter av egentligen samma fråga.
Personligen anser jag att kyrkan inte bara har rätt att ”Speak Truth to Power” när politiken går för långt, utan en plikt. Kyrkliga ledare måste tala profetiskt om orättvisor, särskilt när de drabbar de svaga, som Bibeln ofta summerar i begreppet ”änkan, främlingen och den faderlösa”.
Jag har heller inga problem med att Kristdemokraterna har ”Krist” i sitt namn, men de måste förstå att det naturligtvis förpliktigar. I den bästa av världar så blir kyrkornas och KD:s gemensamma nämnare Kristus och vi kan ha en god dialog om kristna värderingar.
Sen spårade debatten ur där det påstods att kritik mot Tidöpolitiken skulle betyda ”fri och obegränsad invandring”. Men det anser jag är en extrem ytterlighet på samma sätt som jag anser att Tidöpartiernas migrationspolitik har blivit den andra extrema ytterligheten: att utvisa integrerade och etablerade människor som har jobb i bristyrken, betalar skatt, pratar svenska, har köpt hus, är med i en församling och barn som är födda här. Jag kritiserar regeringen eftersom jag anser att de har hamnat i den andra ytterligheten. Det betyder inte att jag är för den första ytterligheten.
Vartefter debatten rullade på började flera märkliga fall uppmärksammas, där tonåringar och bebisar får helt orimliga utvisningsbeslut.
Under debattens gång har i princip alla partiledare uttalat sig om kritiken mot den stränga migrationspolitiken:
– Ulf Kristersson (M): Erkänner att ”förändringarna kan skapa övergångsproblem”, och därför finns det nu en ”utredning som tittar på frågan” och ”letar efter övergångsregler” (SVT 30 minuter feb).
– Jimmie Åkesson (SD): ”Syftet är givetvis inte att jävlas med skötsamma människor” (tal till nationen 18 feb). Öppen för att ”skruva på regelverket”.
– Ebba Busch (KD): ”Är det så att vi i nyanser har landat snett även om grundintentionerna har varit rätt, då är vi från Kristdemokraternas sida beredd att se över lagstiftningen för att se att den träffar mer rätt” (partiledardebatt 14 jan).
– Simona Mohamsson (L): ”Jag tycker inte vi borde återkalla permanenta uppehållstillstånd” eftersom det ”riskerar skapar oordning och osäkerhet och vore dåligt för Sverige” (SVT Agenda 22 feb).
– Magdalena Andersson (S): ”De rapporter vi får nu om ungdomar som bott länge i Sverige och ska ta gymnasieexamen i vår men som nu utvisas, det är ju orimligt och det är ju också bra att regeringspartierna ser det här och har lovat att komma med en lösning” (SVT Nyheter 16 feb).
– Elisabeth Thand Ringqvist (C ) om tonårsutvisningar: ”Det är riktigt dålig integrationspolitik. En katastrof för Sverige.” (SVT 11 feb).
– Nooshi Dadgostar (V) kallar tonårsutvisningarna för ”omänskliga” och ”absurda”: ”Det strider mot vår moraluppfattning och är ekonomiskt bisarrt eftersom vi har investerat väldigt mycket i de här personerna” (DN 23 feb).
– Amanda Lind (MP): Demonstrerade för att stoppa de orättvisa utvisningarna och anser att politiken inte är ”värdigt ett land som vill kalla sig humant” (Instagram).
Det här visar att debatten har landat hos makthavarna. Allting har naturligtvis inte berott på mig och kritiken mot den orättfärdiga migrationspolitiken förekom även innan jag började protestera. Men bara fina ord räcker inte. Vi väntar på att få se verkstad också. Konkreta åtgärder som gör skillnad för de människor som drabbas:
– Övergångsregler för de som redan fått spårbyte och integrerat sig
– Stopp för retroaktiva indragningar av permanenta uppehållstillstånd
– Åtgärder för att hålla ihop familjer och stoppa tonårsutvisningar
– Bättre och mer rättssäkra konvertitbedömningar (t.ex. genom att inrätta en konvertitsamordnare)
Det handlar inte om att riva upp hela Tidöavtalet. Det handlar om att rätta till de delar som träffat fel, den politik som gått för långt och på ett orättfärdigt sätt drabbat våra församlingsmedlemmar, våra grannar, våra kollegor, våra klasskamrater och våra vänner. Människor som har byggt sitt liv här, bidragit med skatt och arbete, och inte gjort något fel.
Ett land som Sverige borde kunna vara både stramt mot ny migration och rättvist mot de som redan är här. Det är inte en motsättning, det är sunt förnuft och medmänsklighet. Jag säger som Ebba Busch: Ett svenskt handslag kan du lita på. Du vet vad du kommer att få.