Hittills har Tidödebatten handlat mycket om det orättfärdiga i att retroaktivt ändra spårbyteslagen och utvisa skötsamma invandrare som inte har gjort någonting fel. I princip alla tycker detta är fel. Hur kan man utvisa människor som gjort allt rätt, lärt sig svenska, betalar skatt, jobbar i bristyrken och har barn här?
Men, nu tror jag det är dags att börja problematisera användningen av språkbruket ”skötsamma invandrare”, ett begrepp som riskerar bidra till en normalisering av ett rasistiskt språkbruk, även om det ofta används med goda intentioner. Jag använder själv begreppet ibland.
Problemet är att begreppet kontrasterar ”skötsamma” invandrare som är integrerade, laglydiga och jobbar, med kriminella och bidragsberoende invandrare. Det är lätt att tänka att ”Skötsamma invandrare borde få stanna, men kriminella ska utvisas!” Begreppet förutsätter att invandrare måste anpassa sig för att förtjäna acceptans, det skiljer ut de ”nyttiga” invandrarna som om de sköter sig kan få stanna, från de ”onödiga” som vi kan utvisa.
Men rätten till asyl är en mänsklig rättighet – inte en belöning för skötsamhet.
Rätten till asyl är en mänsklig rättighet som skyddar mot förföljelse, tortyr och omänsklig behandling – inte en belöning för att vara frisk, ung eller arbetsför. Att kräva ’skötsamhet’ eller ’nytta’ som villkor för skydd strider mot Genèvekonventionen, utlänningslagen och grundläggande etik. Vi kan ha strikt migrationspolitik och ändå skydda de som riskerar döden eller tortyr – oavsett om de kan jobba eller inte.
Hur skulle det annars kunna vara? Tänk om Sverige blev ett land som bara lät unga, friska, kristna och arbetsföra människor få stanna? Och lät krigstraumatiserade, gamla, skadade, handikappade och analfabeter utvisas. Nej så kan vi inte ha det.
Det är orättfärdigt att Sverige utvisar skötsamma människor som inte har gjort någonting fel. Men det är också orättfärdigt att Sverige bryter mot asylrätten genom att utvisa konvertiter till Iran och Afghanistan, eller utvisar tonåringar ensamma bara för att de har fyllt 18 år, eller skryter om att man lyckats få färre människor att söka asyl i Sverige samtidigt som antalet asylsökande ökar enormt globalt.
I liknelsen om den barmhärtige samariten lär Jesus oss att frågan inte är ”Vem är min nästa?”, utan ”Hur kan jag vara en nästa?” Samariten hjälpte den misshandlade juden utan att först fråga om han hade varit skötsam. Han agerade i kärlek. Så borde vi också göra.
Låt oss fortsätta be och agera för ett Sverige som ser varje människas värde, inte bara hennes nytta. Låt oss vara en kyrka som står på de verkligt utsattas sida.