Bibeln är tydlig med att vi ska älska vår nästa som oss själva, men vem är egentligen min nästa? Det är en fråga som mången människa har funderat över någon gång i livet. Man kan ju inte bry sig om alla människor i hela världen, så vem ska man bry sig mest om?
Borde vi inte hjälpa svenskar före vi hjälper invandrare? Eller jude och hedning som uppdelningen är i Nya testamentet? Eller infödd och främling, som det är i Gamla testamentet?
När en judisk laglärd frågar Jesus: ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?” så svarar Jesus: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv.” Den judiske skriftlärde ställer då en följdfråga: “Vem är då min nästa?” (Luk 10:29b).
Jesus svarar med den berömda liknelsen om den barmhärtige samariten. Men innan vi tittar på svaret behöver vi förstå den judiska bakgrunden.
Om man kokar ner hela Gamla testamentets budskap blir kontentan att man ska ’älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv’. Denna tvåfaldiga kärlek till Gud och medmänniskan blir som en respons på människans tvåfaldiga ursprungssynd: mot Gud (Adam och Eva) och mot medmänniskan (Kain och Abel).
Det första; att ’älska Gud av hela sitt hjärta’ innebär att tro på Herren, följa hans bud och leva ett liv i bön, Bibelläsning, lärjungaskap och kärlek. Det andra; att ’älska sin nästa som sig själv’ innebär att vi ska ta hand om våra medmänniskor på samma sätt som vi skulle ta hand om oss själva. Eller som Jesus formulerade det i Matteus: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”
Israeliterna tolkade ofta budet att ”älska din nästa som dig själv” som att det bara gällde israelitiska landsfränder, inte främlingar och utlänningar. I det bibelord som ligger till grund för detta bud står det mycket riktigt: “Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3Mos 19:17–18)
Man skulle alltså kunna tolka det andra kärleksbudet som att det bara gäller kärlek till människor från samma folk. Om det inte vore för att det bara några versar senare i samma kapitel står: “När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:33–34)
För Gud är alltså inte bara infödda vår nästa, utan även främlingar – och ska därmed också behandlas som bröder.
Den laglärde mannen verkar utgå ifrån att han redan följer det första budet att älska Gud av hela sitt hjärta. Men genom att fråga Jesus vem som är hans nästa avslöjar han att han ännu inte riktigt har förstått det första budet. Att älska Gud hänger nämligen ihop med att älska sin medmänniska: “Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.” (1Joh 4:20–21)
Så för att förklara för den judiske teologen vem som är hans nästa berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:30–37): En judisk man blev misshandlad och rånad av rövare, men den judiske prästen och leviten gick förbi utan att hjälpa. Sen kom en samarit och hjälpte honom istället.
Samarierna var ett blandfolk som uppstod efter att assyrierna hade besegrat Israels norra stammar år 722 f.Kr. Assyrierna tvångsförflyttade de välbärgade israeliterna till andra delar av Mellanöstern och flyttade i stället in andra folk i Israel. Dessa nya folk beblandades med de fattiga israeliter som blivit kvar och blev så småningom samarierna.
Judarna och samarierna var fiender och hatade varandra, både ur ett rasistiskt och ett religiöst perspektiv. Judarna ansåg att samarierna var ett halvhedniskt blandfolk som tillbad Gud på fel sätt.
Men istället för att fundera på vem som är min medmänniska och försöka begränsa till enbart landsfränder, så vänder Jesus på steken och slår fast att frågan inte är vem som är MIN medmänniska, utan hur JAG kan vara en god medmänniska.
I vår tid, när vi ofta delar in människor i grupper och kategorier, påminner Jesus oss om att kärlek inte stannar vid gränser. Vem som är vår broder, vår nästa, vår medmänniska, är inte begränsat till nationalitet, social status eller kön. Alla människor, från våra landsfränder till våra fiender, är våra medmänniskor.
Kärlek är någonting som visar sig i handling. Man kan inte tillbe Gud och offra i templet i Jerusalem och samtidigt gå förbi sin broder i nöd. Man kan inte gå till kyrkan på söndagen för att sen bete sig som en rasist på måndagen. Man kan inte säga att man älskar Gud samtidigt som man med sina handlingar visar att man hatar sin broder. Då ljuger man, enligt aposteln Johannes.
Som en bonus förmedlar Jesus den viktiga lärdomen att det inte bara är judar som kan bli till välsignelse för andra infödda judar eller för utlandsfödda främlingar, utan att även främlingar kan få bli till välsignelse för infödda.
Om Jesus hade kommit till Sverige idag så kanske han skulle ha berättat liknelsen om den barmhärtige afghanen som jobbade inom vården när vi svenskar var upptagna med att förverkliga oss själva?
Så sluta fundera på vem som egentligen är min nästa, och fråga dig själv istället: Hur kan JAG vara en god nästa och medmänniska för någon som behöver det?