Idag vaknade jag upp till att inte mindre än tre kristna tidningar samtidigt skriver om Tidödebatten som jag råkade starta! Det verkar inte ta slut, vilket tyder på att debatten behövdes.
Men något jag tycker är bra är att debatten med dagens tidningsartiklar börjar gå från ”pastorer ska inte blanda sig i politik” till ”hur ska vi som kristna förhålla oss till Tidöpolitikens konsekvenser?” Jag skulle därför vilja dela några tankar om detta.
För det första, måste kristna tycka likadant i migrationsfrågor?
Nej, jag tycker man kan ha ett brett samtal om detta och tillåtas tycka olika. Men det finns dock några grundpremisser som Bibeln är tydlig med: Vi ska älska främlingen och behandla invandraren som vi själva skulle vilja bli behandlade. Pratar man om kristna värderingar i politiken så går det inte att bortse från en av de absolut mest centrala kristna värderingarna: Älska främlingen och behandla din medmänniska som dig själv. Utifrån detta behöver vi sen stifta lagar som varken blir för extrema åt ena hållet (en helt fri och oreglerad invandring utan medföljande integration) eller för extrem åt andra hållet (att man utvisar konvertiter eller etablerade och integrerade människor som inte har gjort någonting fel).
Och det var just detta sista jag reagerade på, och som startade hela Tidödebatten. Det brann till och jag blev arg helt enkelt. Det är inte ofta jag blir så arg på migrationspolitiken att det rinner över. Det har hittills hänt två gånger.
Första gången var när Socialdemokraterna hade makten och Sverige var på väg att utvisa flera kristna konvertiter till Afghanistan – världens näst farligaste land för kristna. Jag uppmanade alla Sveriges kyrkor att ringa ”fara å färde” i kyrkklockorna. Det ledde till en proteststorm där kyrkor över hela landet ringde i sina klockor. Även politiker reagerade, bland annat KD:s dåvarande migrationspolitiska talesperson Hans Eklind som stöttade initiativet.
Andra gången är nu, när Tidöregeringen stiftar lagar som jag anser har gått för långt. Till exempel det retroaktiva avskaffandet av spårbyte, som drabbar integrerade och etablerade människor som gjort allt rätt enligt de gamla reglerna. Människor som lärt sig svenska på egen hand, jobbar i bristyrken, fått barn här, blivit medlemmar i en församling och till och med köpt hus.
Vi kristna får tycka olika i migrationsfrågor och gör väl i att delta i den offentliga debatten. Men vi måste också tillåtas reagera när vi anser att det blivit för extremt och gått för långt, åt ena eller andra hållet. Vanliga kristna så väl som teologer, pastorer och politiker.
För det andra: Jag är inte emot Kristdemokraterna – jag är emot Tidös stränga migrationspolitik.
Jag vet att inte alla skiljer på Tidö och KD, men jag gör det. Jag tror nämligen inte att KD vill ha en riktigt så sträng politik som Tidö, utan att KD var tvungna att kompromissa som det lilla partiet i samarbetet. Men jag anser att KD borde ha satt ner foten när just spårbyteslagen förhandlades. KD borde ha vetat att många spårbytare är konvertiter som inte blev trodda av Migrationsverket och såg spårbytet som en sista chans. KD borde ha dragit en röd linje vid de allra mest utsatta grupperna och vägrat gå med på Tidöavtalet om dessa drabbas. I och med sina rötter och sitt namn så har Kristdemokraterna ett särskilt ansvar för konvertiterna, det går inte att bortse ifrån.
Men jag är öppen för att det inte var så genomtänkt och att alla kan göra misstag. Jag har också noterat att allt fler Kristdemokrater offentligt håller med om att migrationspolitiken på just den här punkten har gått för långt och att man behöver ”göra om och göra rätt”.
Eller som Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch själv sa i den senaste partiledardebatten när just den här frågan debatterades: ”Vi kommer alltid att vara beredda att se över vårt eget system, även framåt, även i regeringsställning” och ”är det så att vi i nyanser har landat snett även om grundintentionerna har varit rätt, då är vi från Kristdemokraternas sida beredd att se över lagstiftningen för att se att den träffar mer rätt”.
Så nu när det ändå har hänt, anser jag att det absolut minsta Tidöregeringen kan göra är:
1. Införa övergångsregler för de spårbytare som inte gjort något fel men som drabbas retroaktivt.
2. Inrätta en konvertitsamordnare som får statligt uppdrag att sammanföra lagstiftare, myndigheter, jurister, kyrkor och konvertiter för konkreta förbättringsförslag.
Det är mina absoluta minimi-krav. Jag är trött på fina ord som inte backas upp av handling. Jag kommer inte att ge mig förrän jag ser detta i verkligheten – hur många fina ord som än nämns. Så nu är det upp till bevis! Om mina två minimikrav införs så kommer jag att offentligt säga nej till min egen #nejtilltidö-protest och i positiv bemärkelse uppmärksamma det parti som har gått i spetsen för detta. Deal?