Om Guds folk i Gamla testamentet fick lagar och regler som skulle lära dem att älska främlingen som en medmänniska, så får Guds folk i Nya testamentet Guds Ande som med sin kraft förvandlar främlingen till ett syskon i Kristus.
Eftersom människan inte lyckas att själv uppfylla ”lagens rättfärdiga krav”[1] att ”älska din nästa som dig själv”, [2] så uppfyller Gud oss med sin Ande så att han i stället kan göra det genom oss.
Det är omöjligt att älska främlingen som en medmänniska bara för att det är lagstiftat så, man behöver ett förvandlat hjärta för att kunna älska sin medmänniska som sig själv. Mose lag var god,[3] men eftersom den skrevs på tavlor av sten lyckades Guds folk inte uppfylla lagen. Men Jeremia profeterade att Gud i det nya förbundet i stället skulle skriva lagen i Guds folks ”hjärtan”:
“31Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, 32inte som förbundet jag slöt med deras fäder den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land – förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger Herren. 33Nej, detta är förbundet som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger Herren: Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. 34Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger Herren, för jag ska förlåta deras missgärningar och aldrig mer minnas deras synder.” (Jer 31:31–34)
Också Hesekiel profeterade på ett liknande sätt:
”Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” (Hes 36:26–27)
Det Guds folk misslyckades med att uppfylla i det gamla förbundet byggt på Mose lag, det uppfyller den helige Ande åt Guds folk i det nya förbundet byggt på tron på Jesus. Israel lyckades inte älska främlingen på det sätt lagen krävde eftersom deras uppdrag var byggt på Mose lag, medan församlingens uppdrag är byggt på Andens verk. När Guds lag nu i stället skrivs av Guds Ande i Guds folks hjärtan, då kan Guds folk med Andens kraft uppfylla Guds vilja.[4]
Att Gud gav av sin helige Ande till hela församlingen, var och en, är alltså en förutsättning för att alla folk, både judar och hedningar, infödda och främlingar, ska kunna förenas till ett nytt folk i tron på Jesus. Utan den helige Ande är det omöjligt att behaga Gud, men med den helige Ande är ingenting omöjligt. Att Anden har givits till både judar och hedningar är alltså ett tecken på att det nya förbundet har börjat. Ju mer uppfyllda av den helige Ande vi blir, desto mer av ett älskat syskon ser vi i främlingen.
Denna Andens uppfyllelse kom lärjungarna till del på pingstdagen och ledde till att lärjungarna började tala främmande språk och fick Andens kraft till att bli Jesu vittnen över hela jorden:
“1När pingstdagen kom var de alla samlade. 2Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. 5I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. 6När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7Häpna och förundrade frågade de: ”Är de inte galileer, alla de som talar? 8Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? 9Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, 10i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, 11vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!” 12De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?”” (Apg 2:1–12)
Pingst var på Bibelns tid en av de tre stora pilgrimshögtiderna då alla judiska män gick upp till Jerusalem. Pingst kallades för ”veckohögtiden” eftersom högtiden ägde rum 7 veckor (50 dagar) efter påsk. Det svenska ordet för högtiden, ”pingst”, kommer från det grekiska ordet ”pentekoste” (πεντηκοστή) som betyder ”50”.
Pingst kallades också för ”skördehögtiden”, eftersom man på pingst firade den första skörden.[5] Ur ett kristet perspektiv blir detta intressant eftersom det på pingstdagen blev ”omkring tre tusen”[6] människor frälsta, som därmed blev ”den första skörden”. Enligt Paulus så har vi fått Anden som ”förstlingsfrukt” och på samma sätt som den första skörden var en försmak för bonden av vad som komma skall så är Anden en försmak på vad vi i fullhet kommer att få så småningom.[7]
Pingst kallades enligt en judisk tradition också för ”lagens födelsedag” och firades för att minnas att Mose fick ta emot lagen från Gud uppe på berget Sinai.[8] Det finns många liknelser och paralleller mellan då Guds folk på Gamla testamentets pingst fick ta emot lagen på Sinai, och då Guds folk på Nya testamentets pingst fick ta emot Anden i Jerusalem. Enligt Jesaja ska Guds undervisning utgå från Jerusalem och Gud själv ska undervisa oss om sina vägar.[9] Gud undervisar genom sitt Ord, men också genom Anden.
När Mose fick lagen på berget Sinai så täcktes hela Sinai berg ”av rök, för Herren hade stigit ner på berget i eld”.[10] På pingstdagen kommer Anden i en våldsam storm och med eldstungor. Det är för övrigt ingen slump att Anden kom i samband med en ”storm” eftersom ”ande” både på hebreiska (ruach)[11] och på grekiska (pneuma) är samma ord som ”vind”.
På Sinai skrevs lagen med Guds finger på tavlor av sten,[12] medan på pingstdagen skrevs lagen i hjärtat genom att Anden kom till var och en.[13]
På Sinai fick inte folket komma för nära Gud,[14] men på pingstdagen kommer Gud nära människan. På Sinai gavs lagen till folket som helhet och förmedlades till folket via präster. På pingstdagen gavs Anden till alla och öppnade upp möjligheten för alla och envar att ha en egen personlig relation till Gud och Guds ord utan en ”präst” eller ”medlare” som står emellan. Den helige Ande lär oss och påminner oss om allt som Jesus har sagt.[15]
Och till sist, på Sinai dog ”omkring tretusen män”,[16] på pingstdagen blev ”omkring tre tusen” frälsta.[17]
Men, vad har då pingstdagen och Andens givande att göra med främlingar, som den här boken handlar om? För att förstå det behöver vi jämföra pingstdagen med berättelsen om Babels torn som jag skrev om i kapitel 3. På samma sätt som Gud vid skapelsens början spred ut människan genom att vid Babels torn ge dem nya språk, så sänder Gud vid den nya skapelsens början ut lärjungarna genom att på pingstdagen ge dem nya språk.
Men om språkförbistringen i Babel ledde till att människorna splittrades till olika folk, så leder språkmiraklet på pingstdagen till dess motsats, nämligen att olika folk förenas i en ny gemenskap. Det är märkligt vilken stark Andens samhörighet man kan känna med människor från andra länder när man ber och talar i tungor tillsammans. Personligen tror jag att det är den sortens andliga enhet mellan oss kristna som Jesus bad om i sin översteprästerliga förbön. [18] En enhet i Anden som uppstår när troende från alla länder, folk och språk samlas i Jesu namn, och därigenom blir det nya förbundets motsvarighet till det ”bönens hus för alla folk” som Jerusalems tempel var tänkt att vara.[19]
Pingstdagen är genom språkmiraklet en uppfyllelse av Guds löfte om att det ska komma en tid då ”alla hednafolk”[20] strömmar till Jerusalem för att möta Gud.[21] Att lärjungarna börjar tala främmande språk markerar att evangeliet är till för alla folk, inte bara det judiska, och att missionen från och med nu är utåtriktad. En utlänning som blir frälst behöver inte flytta till Israel, omskära sig och börja prata hebreiska. Tvärtom var det de judiska lärjungarna som började tala främmande språk och som fick i uppdrag att gå ut till hela världen och till alla folk och till alla språk.
På samma sätt som Gud använde Babels språkförbistring till att förmå människorna att migrera och uppfylla jorden, så använder Gud pingstens språkmirakel till att ge de pånyttfödda lärjungarna kraft att missionera och sprida evangeliet över hela jorden.
Bo över hela jorden
För att ytterligare fördjupa oss i detta tänkte jag vi ska titta på en predikan som Paulus höll i Aten i Grekland på en av sina missionsresor:
“26Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. 27 Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss.” (Apg 17:26–27)
Den första poängen från dessa versar är att Gud har skapat alla människor från Adam och Eva och låtit deras ättlingar befolka jorden.[22] Denna tanke om ett gemensamt ursprung för mänskligheten är måhända självklar för oss med en biblisk världsbild, men utmanande för det grekiska tänkandet. De såg sig själva som överlägsna och alla andra folk och civilisationer som barbariska. Men i och med att Gud har skapat alla människor från en enda människa har vi ett gemensamt ursprung, hör ihop och det finns därmed inget utrymme för främlingsfientlighet eller filosofiska idéer om ett ”herrefolk”.
Den andra poängen Paulus lyfter fram är att Guds uppdrag till mänskligheten att befolka jorden inte är en kaosartad process. Gud har inte lämnat mänskligheten åt sitt öde, utan har kontroll och låter folk och länder både uppstå och gå under. Antika riken som Assyrien, Mesopotamien, Babylon och Romarriket har både kommit och gått. Gud har hållit sin hand över det judiska folket och räddat dem gång på gång. Även idag förändras världen och riken kommer och går, men Guds kontroll består. Gud har makt att låta riken som kaxar gå under, som exempelvis Romarriket, och han har också makt att bevara och rädda folk som riskerar förintelse, som exempelvis Israel.
När det därför sker omvälvande globala händelser där länder går under och flyktingar sprids över världen, då bör man som kristen se det som att Gud har kontroll över situationen och att det kommer att leda till att fler människor söker Gud. Om ”den fastställda tiden” för ett rike är slut och dess gränser raseras, då bör vi som generösa medmänniskor visa prov på gästfrihetens princip och hjälpa de människor som tvingas fly. Om ett land dit vi inte har kunnat nå med evangeliet drabbas av en intern kris och dess invånare flyr till Europa uppstår ju möjligheten för dessa onådda folk att äntligen få höra om Jesus. Eller tvärtom, om ett land som är stängt för både utlänningar och evangeliet plötsligt öppnas, då bör vi ta på oss villighetens skor och bege oss dit som ivriga glädjebudbärare. Som kristna ska vi inte glädja oss och välkomna att ett land går igenom en kris och att människor flyr sitt land, men vi bör välkomna dess flyktingar, hjälpa dem på bästa sätt och ge dem evangeliet i ord och handling.
Ett exempel på ett folk som har tvingats fly på grund av att dess rike har gått under, är det judiska folket. Gud kallade Abraham ut ur Ur. Han ledde patriarkerna till Egypten. Han räddade Israel ut ur Egypten. Han ledde Josua in i Kanaans land. Han tvingade det judiska folket i exil i Babylon. Han förde dem tillbaka. Osv. Mitt i alla dessa kaosartade omdaningar har Gud ändå trots allt haft kontroll. På grund av krig och kriser har judarna tvingats fly Israel vid ett flertal tillfällen. De har välkomnats till många länder, men också mött många stängda gränser. I de länder judarna har välkomnats till har de kunnat utveckla en diaspora-gemenskap som gjort att de lyckats överleva och hålla ihop som folk ända in i vår tid. Dessutom, i alla dessa länder som de har välkomnats till har de kunnat bli till välsignelse för den infödda befolkningen.
Paulus tredje poäng är att Gud låter riken blomma upp för att de ska kunna söka Gud och finna honom. Israels Gud är inte bara Israels Gud, utan hela världens. Detta borde grekerna åtminstone indirekt vara medvetna om, menar Paulus, eftersom det går att treva sig fram till Gud även om man aldrig hört talas om Jesus. Dels eftersom Gud har lagt ner någonting evigt i oss människor,[23] men också för att det går att i själva skapelsen se och förstå att Gud har skapat världen,[24] eftersom Gud har lämnat sina fingeravtryck och vittnesbörd i skapelsen.[25]
Slutklämmen i Paulus argumentation är att Gud vill få alla folk, såväl judar som greker, att tillsammans som mänsklighet börja tro på honom som en universell Gud för alla folk.
Den andra pingstdagen
Ett modernt uttryck för Andens verk skedde vid pingstväckelsens start år 1906 på Azusa Street i Los Angeles. Den afro-amerikanske slavsonen William J. Seymour längtar efter att få se en uppfyllelse av Guds löften om Andens utgjutande. När han på ett bönemöte predikar om detta utifrån Apostlagärningarna faller Anden över de församlade och den globala pingstväckelsen startar. I den första pingstförsamlingen blev både män och kvinnor, svarta och vita, gamla och unga, rika och fattiga, döpta i Anden och började tala i tungor. Trots ett segregerat och rasistiskt USA, så kunde man snabbt konstatera att ”The color line was washed away in the blood.”
Normalt sett är tungotalet en gåva från den helige Ande som fungerar som ett ”bönespråk” som man kan använda för att i sin ande be till Gud med ord som man själv inte förstår.[26] Detta bönespråk är oftast inte ett befintligt språk utan ett ”andligt språk” som bara Gud förstår, men vid vissa speciella tillfällen kan den som talar i tungor på ett övernaturligt sätt få möjligheten att tala på ett befintligt språk som man själv aldrig har lärt sig.
Eftersom tungotal var så ovanligt på den här tiden trodde de nyblivet andedöpta pingstvännerna på Azusa Street att de likt den första pingstdagen nu kunde tala riktiga språk. De tänkte att eftersom Gud döpt dem i Anden har den andra pingstdagen kommit och i och med den så har också den yttersta tiden börjat. Så fort frälsningsbudskapet har nått ut till alla folk så var det dags för Jesu andra tillkommelse då församlingen skulle ryckas upp i skyn och få möta Jesus. Endast 14 veckor efter att väckelsen startat sändes missionärer ut i en rasande fart. Inom två år hade missionärerna från Azusa Street nått över femtio länder.
En av dessa missionärer var svensken Andrew Johnson, eller Anders Johansson som han egentligen hette. När han blev andedöpt trodde han att han hade fått sju olika tungotal, varav ett var arabiska, och påstod sig till och med kunna skriva i tungor på syriska och armeniska. Andrew reste med en båt över Atlanten mot Palestina tillsammans med några andra missionärer. De tänkte att de skulle med hjälp av sina nya språk missionera bland araberna i Mellanöstern.
En av dessa Palestinafarare var Lucy Leatherman. Hon hade fått turkiska som tungotal, något som faktiskt bekräftades när hon provade att tala i tungor när hon gick förbi en man med en turkisk fez på gatan. Han stannade och frågade förvånat vilket college hon gått på eftersom hon talade så perfekt turkiska.
Dock avbröts missionsresan i Neapel innan Palestinafararna kom fram till Jerusalem. En annan av missionärerna, Lucy Condit, hade nämligen provat att, i tron att hon hade fått arabiska som tungotal, tala i tungor med några morer i Gibraltar. När hon märkte att de inte förstod henne kände hon sig bedragen och beslöt sig för att ta första bästa fartyg hem för att varna sina kamrater i Los Angeles som förberedde sig för att åka ut som missionärer. Både Lucy Leatherman och Lucy Condit avbröt sin missionsresa och åkte hem till USA, medan Andrew tog sig hem till Sverige. Andrew såg sig själv som ”pingstmissionär” i Sverige och skrev missionärsbrev till Azusa Street i Los Angeles. Han vittnade, predikade och bad om en pingstväckelse över Sverige.
Att bli andedöpt innebär alltså inte enbart att få tungotalets gåva, utan det skapar framför allt en iver till mission och ett hjärta för utsatta människor. Eller som Jesus sa, man får ”kraft” till att gå över gränser, att gå till det av judarna hatade Samarien, och till och med ända till jordens yttersta gräns:
“8Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”” (Apg 1:8)
Att älska främlingen utanför församlingen genom missionsarbete och att älska främlingen inom församlingen genom integrationsarbete, är från början till slut ett verk av den helige Ande. När vi fylls av den helige Ande ser vi Jesus i vår medmänniska.
Även om det onekligen blev lite tokigt med tungotalet i pingstväckelsens början, så ledde Andens utgjutande på Azusa Street till just detta; integration i församlingen och en missionsiver som spred evangeliet över hela världen. Ända sedan pingstväckelsens början för drygt hundra år sedan har integration och mission varit en naturlig del av Pingströrelsens DNA.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Till alla folk
[1] Rom 8:4
[2] Gal 5:14
[3] 1Tim 1:8
[4] 2Kor 3:3
[5] 3Mos 23:15–22
[6] Apg 2:41
[7] Rom 8:23
[8] 2Mos 19–20
[9] Jes 2:3
[10] 2Mos 19:16–18
[11] 1Mos 1:2
[12] 2Mos 31:18
[13] 2Kor 3:3
[14] 2Mos 19:21
[15] Joh 14:26
[16] 2Mos 32:28
[17] Apg 2:41
[18] Joh 17
[19] Jes 56:3–7
[20] Jes 2:2–3
[21] Sak 8:23
[22] 1Mos 1:28
[23] Pred 3:11
[24] Rom 1:18–20
[25] Apg 14:17
[26] 1Kor 14:2, 14