I förra kapitlet såg vi hur en judisk laglärd sammanfattar hela Mose lag med det kärnfulla uttrycket: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv”. [1] Detta är en väldigt bra sammanfattning av hela Bibeln och Guds vilja för oss människor. Gud vill att vi ska älska honom av hela vårt hjärta genom att fira gudstjänst, be och läsa Bibeln. Gud vill att vi ska älska våra medmänniskor genom att behandla dem så som vi själva vill bli behandlade.[2]
Men Jesus tar den andra delen av detta bud ett steg längre, och menar att vi inte bara ska älska vår nästa som oss själva, utan också våra fiender:
“43Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din fiende. 44Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matt 5:43–44)
För att riktigt förstå vad Jesus menar med att älska sina fiender, kan det var värt att gå igenom de tre exempel som Jesus nämner i versarna före. Det första exemplet Jesus tar upp är om någon slår dig:
“38Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 39Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” (Matt 5:38–39)
Jag har en förkärlek för detaljer och reagerar direkt på att Jesus säger: “om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.”
Eftersom de allra flesta människor är högerhänta blir man normalt sett slagen på den vänstra kinden, så varför nämner Jesus uttryckligen den högra?
Jo, på Jesu tid var det nämligen inte ovanligt att man visade sin auktoritet och överlägsenhet genom att slå någon med baksidan av handen. En romare kunde slå en jude på detta sätt, en herre sin slav, en man sin fru.[3] Men om den som blir slagen på sin högra kind då svarar med att i stället vända upp sin vänstra kind visar det att man vägrar acceptera det förtryck man utsätts för och om man nu ändå ska bli slagen vill man bli det som en jämlik.
Den som slog ställs då inför ett dilemma; antingen slå en jämlik på den vänstra kinden eller sluta slå och på så sätt indirekt visa att man inte längre har någon auktoritet.
Genom att vända andra kinden till visar därmed den som blir slagen att våld inte kan besegra den som inte längre är rädd för ”dem som dödar kroppen men inte kan döda själen”.[4] Genom att inte slå tillbaka avväpnar den slagne sin motståndare och stoppar den våldsspiral av hämnd som har pågått ända sedan urminnes tider.
Enda sättet att få stopp på våld är att någon väljer att inte slå tillbaka och i stället erbjuda en väg till försoning. Just detta gjorde Jesus på korset och vann på så sätt en seger över Djävulen. När vi förstår att döden inte kan skilja oss från Kristus och inte längre är rädda för att dö,[5] då har våldsverkarna inte längre någon makt över oss.[6]
Det andra exemplet Jesus tar upp är:
“40Om någon vill dra dig inför rätta och ta din tunika, så låt honom få manteln också.” (Matt 5:40)
Genom att ge din motståndare alla dina kläder när han kräver din tunika, så kommer det att uppstå en situation där du står naken bredvid en person som har alla dina kläder i sin hand, vilket i en Mellanösternkultur skulle innebära stor skam för den som orsakade dig detta.[7]
Genom att klä av dig naken klär du av din motståndare hans makt över dig. Alla som ser detta kommer betrakta din motståndare som en orättfärdig angripare. Genom att inte bara vara passiv har du alltså avslöjat det orättfärdiga beteendet hos den som försöker våldföra sig på dig och erbjudit honom en möjlighet att inse sin dumhet och ge dig dina kläder tillbaka.
Det tredje exemplet Jesus berättar om är:
“41Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två mil med honom.” (Matt 5:41)
En romersk soldat fick enligt romersk lag kräva av en judisk man att bära hans utrustning en mil, men inte mer. Vem som helst kunde bli tvingad att utföra uppgifter åt romarna, något vi exempelvis ser när Simon från Cyrene tvingades bära Jesus kors.[8]
Genom att inte bara gå en mil utan dessutom gå en mil till avslöjar man den romerske soldatens orättfärdiga krav och försätter honom i en situation där han måste sluta sin aggression alternativt begå ett romerskt lagbrott med grymma straff att vänta. Den romerske soldaten måste nu oväntat vädja till den judiske mannen att själv få bära sin utrustning. Därmed har man genom icke-våld vunnit initiativet och erbjudit soldaten en chans till försoning.
Dessa tre exempel på att älska sin fiende är i ordets rätta bemärkelse ”pacifism”. Många blandar ihop ”pacifist” med ”passivist”, men faktum är att ordet ”pacifist” är sammansatt av de två latinska orden ”pax” och ”facere”, och betyder ordagrant ”fredskapare”. I den latinska översättningen av Bibeln förekommer ordet bland annat i Jesu Bergspredikan:
“9Saliga är de som skapar frid [pacifici], de ska kallas Guds barn.” (Matt 5:9)[9]
Att vara pacifist i Jesu efterföljd är alltså mer än att bara passivt avstå från våld, det är också att aktivt skapa fred.
Mitt förslag på definition av kristen pacifism är ungefär så här: ”Att gå i Jesu fotspår[10] genom att avstå från att hämnas[11] eller löna ont med ont[12] och i stället besegra det onda med det goda[13] genom att älska sin fiende[14] och skapa fred[15] genom att erbjuda försoning, föra folk samman och arbeta emot orättvisa levnadsförhållanden och maktstrukturer[16].
Kristen pacifism var den allmänt erkända kristna hållningen de första 300 åren och har sedan dess funnits representerad bland framför allt väckelsegrupper, såsom exempelvis franciskaner, valdensare, anabaptister, kväkare och pingstvänner.
Som vi såg i kapitel 18 så översätts båda de svenska orden ”fred” och ”frid” till ”shalom” på hebreiska och ”eirene” på grekiska. Om det svenska ordet för fred mest är en motsats till ordet ”krig”, så innehåller orden shalom och eirene en bredare betydelse i och med att de betyder både avsaknad av fiendskap och ett positivt tillstånd av välgång och välfärd.
När Gud uppmanar judarna att söka shalom med babylonierna så vill han inte bara att judarna passivt ska avstå från krig mot babylonierna, utan även att de ocksåaktivt ska arbeta för fred och välgång för sitt nya samhälle.
Jesus metod att skapa fred påminner också påfallande mycket om gästfrihetskulturen vi kunde läsa om i kapitel 4, som gick ut på att omvandla en potentiell fiende till en välkomnad gäst genom att erbjuda gästfrihet.
Nu har vi i tre kapitel sett hur Jesus visar för oss att budet att älska vår medmänniska innebär att vi ska älska inte bara vår broder, utan även vår nästa och till och med vår fiende. Vi ska inte göra skillnad på människor utan visa kärlek mot alla människor, oavsett etnicitet, social status eller kön. I nästa kapitel ska vi titta på hur Jesus genom sin död på korset river ner skiljemuren mellan folk.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Skiljemuren
[1] Luk 10:27
[2] Matt 7:12
[3] Ett omvänt eko av Paulus vision: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)
[4] Matt 10:28
[5] Rom 8:35–39
[6] Joh 14:30
[7] 1Mos 9:20–27
[8] Mark 15:21
[9] “Beati pacifici quoniam filii Dei vocabuntur.” (Matt 5:39 – Latinska Vulgata)
[10] 1Pet 2:21
[11] Rom 12:18–19
[12] Rom 12:17
[13] Rom 12:21
[14] Matt 5:44
[15] Matt 5:9
[16] Gal 3:26–29