När Jesus undervisar sina lärjungar kommer plötsligt en judisk laglärd fram till honom och inleder ett samtal:
“25Sedan kom en laglärd fram för att pröva honom och frågade: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” 26Jesus sade till honom: ”Vad står det skrivet i lagen? Hur läser du där?” 27Han svarade: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” 28Jesus sade till honom: ”Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.”” (Luk 10:25–28)
En ”laglärd” är en expert i gammaltestamentliga Mose lag och den judiska religionen. I och med att den laglärde kallar Jesus för ”Mästare”, så behöver det inte nödvändigtvis vara något negativt att han ”prövar” Jesus. Snarare kan det vara så att han var genuint nyfiken på om Jesus kunde vara den Messias som Gamla testamentet vittnar om ska komma. Att diskutera evigt liv och innebörden av Mose lag var dessutom ett vanligt samtalsämne för laglärda på Jesu tid.
Men den laglärdes fråga om vad han ska ”göra”[1] för att få evigt liv avslöjar att han ännu inte förstått att det eviga livet är en nådefull gåva från Gud som man tar man emot genom att tro på Jesus.[2] Det finns ingenting vi kan ”göra” för att förtjäna det eviga livet.
Hur man får evigt liv är ingen hemlig kunskap som bara Jesus kan förmedla, det står i Gamla testamentet. Genom att ställa en motfråga och be den laglärde berätta hur han själv skulle svara på den frågan får Jesus möjlighet att förklara för den laglärde utifrån hans eget perspektiv och förståelse.
Om man kokar ner hela Gamla testamentets budskap blir kontentan att man ska älska Gud av hela sitt hjärta[3] och sin medmänniska som sig själv.[4] Denna tvåfaldiga kärlek till Gud och medmänniskan blir som en slags respons på människans synd mot Gud och medmänniskan, som vi kunde läsa om i kapitel 1 och 2.
Jesus svarar den laglärde att han har svarat helt korrekt, nu fattas bara att han också lever så som han själv har sagt att man ska göra.
Att älska Gud av hela sitt hjärta innebär att tro på Herren, följa hans bud och leva ett liv i bön, Bibelläsning, lärjungaskap och kärlek.
Att älska sin nästa som sig själv innebär att vi ska ta hand om våra medmänniskor på samma sätt som vi skulle ta hand om oss själva. Eller som Jesus formulerade det i Matteus evangelium: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”[5]
Jesus och den laglärde mannen verkar vara överens om att man som troende ska älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Men då uppstår följdfrågan:
“29Då ville mannen rättfärdiga sig och frågade Jesus: ”Vem är då min nästa?”” (Luk 10:29)
Israeliterna tolkade ofta budet att ”älska din nästa som dig själv” som att det bara gällde israelitiska landsfränder, inte utlänningar. I det bibelord som ligger till grund för detta bud står det mycket riktigt:
“17Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. 18Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3Mos 19:17–18)
Man skulle alltså kunna tolka det andra kärleksbudet som att det bara gäller kärlek till människor från samma folk. Om det inte vore för att det bara några versar senare i samma kapitel står:
“33När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. 34Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:33–34)
I den judiska traditionen fanns en uppfattning om att man ska älska sin nästa, men hata sin fiende.[6] Men Jesus är tydlig med att man inte bara ska älska sina egna landsfränder, man ska även älska sina fiender[7] och därmed också allt däremellan.
Den laglärde mannen verkar utgå ifrån att han redan följer det första budet att älska Gud av hela sitt hjärta. Men genom att fråga Jesus vem som är hans nästa, så avslöjar den laglärde att han ännu inte riktigt fullt ut har förstått det första budet. Att älska Gud hänger ihop med att älska sin medmänniska:
“20Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. 21Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.” (1Joh 4:20–21)
För en människa som vill rättfärdiga sina egna handlingar när man ser att de inte stämmer överens med Bibeln, är det lätt hänt att man hellre ändrar betydelsen av Guds ord i stället för att ändra sina handlingar. Genom att försöka ändra betydelsen av ”din nästa” och exkludera de man inte vill älska, så kan man lura sig själv att man lever upp till det budet trots att man hatar sina medmänniskor.
Men detta trixande med ord går inte Jesus på, utan utmanar i stället den laglärdes uppfattning om vem hans nästa är genom en pedagogisk berättelse om en samarier som hjälper en jude:
“30Jesus svarade: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd. 31En präst råkade komma ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. 32På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. 33Men en samarier som var på resa kom också dit, och när han såg mannen förbarmade han sig över honom. 34Han gick fram och hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, tog honom till ett värdshus och skötte om honom. 35Nästa dag tog han fram två denarer och gav till värdshusvärden och sade: Sköt om honom. Och kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka. 36Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkade ut för rövare?” 37Han svarade: ”Den som visade barmhärtighet mot honom.” Då sade Jesus till honom: ”Gå du och gör som han.”” (Luk 10:30–37)
Vägen mellan Jerusalem och Jeriko var 27 km lång och känd för att vara en mycket farlig plats. Man kallade den ”Blodsvägen” på grund av alla mord och överfall som skedde där.
Israelitiska präster var ättlingar till Aron och utförde religiösa offer vid templet i Jerusalem. Leviter var medlemmar i den levitiska stammen och assisterade prästerna vid templet. Både präster och leviter var således religiösa personer som man kunde förvänta sig skulle vara mer fromma och barmhärtiga än vanligt folk.
Varför stannade inte prästen och leviten för att hjälpa den misshandlade mannen? Det är mycket möjligt att när prästen och leviten såg den misshandlade mannen som låg där på vägen, så blev de rädda för sina egna liv. De kanske tittade upp mot de höga bergskanterna längs med vägen och trodde någon låg i bakhåll. När de såg den misshandlade mannen kanske de tänkte: ”Vad kommer hända med mig om jag stannar och hjälper honom?”
Både Gamla och Nya testamentet är tydliga med att religiösa offer är meningslösa om man inte samtidigt lever ett liv i barmhärtighet.[8] Att älska Gud genom religiösa offer och sin medmänniska genom barmhärtighet hänger ihop.
Jesus chockar den laglärde med att kontrastera de två fromma religiösa judiska ledarna med en samarier, dvs. en hatad främling.
Samarierna var ett blandfolk som uppstod efter att assyrierna hade besegrat Israels norra stammar år 722 f.Kr. Assyrierna tvångsförflyttade de välbärgade israeliterna till andra delar av Mellanöstern och flyttade i stället in andra folk i Israel. Dessa nya folk beblandades med de fattiga israeliter som blivit kvar och blev så småningom samarierna.
Judarna och samarierna var fiender och hatade varandra, både ur ett rasistiskt och ett religiöst perspektiv. Judarna ansåg att samarierna var ett halvhedniskt blandfolk som tillbad Gud på fel sätt.
Apostlarna Jakob och Johannes verkar inte ha haft mycket till övers för samarierna och ville kalla ner eld och Guds dom över dem.[9] Jesus däremot visade stor kärlek till samarierna i den här texten samt när han samtalade med den samariska kvinnan vid brunnen, som du kan läsa om i kapitel 23.[10]
När prästen och leviten gick förbi sin misshandlade landsfrände uppfyllde de inte ens den snäva tolkningen att älska sin nästa. Men när samariern gick förbi den misshandlade mannen visade han kärlek och barmhärtighet gentemot sin fiende. I stället för att fundera på vad som skulle hända med honom själv om han stannade och hjälpte den misshandlade mannen, så funderade den barmhärtige samariern vad som skulle hända med den misshandlade mannen om han inte stannade och hjälpte honom.
Samariern tog av sina egna kläder och förband den misshandlade mannen. Han använde sitt eget vin för att rena såren och sin egen olja för att lindra smärtan. Han använde sin egen åsna för att hjälpa mannen och han betalade från sina egna pengar för att värdshusvärden skulle sköta om honom. Två denarer motsvarade två dagslöner och räckte för två månaders vistelse på värdshuset.
I efterbiblisk tid startade en del församlingar ”hospis” utifrån denna berättelse. På ett hospis tog man emot främlingar som var på resa, men, precis som den barmhärtige samariern, så tog man även hand om sjuka. Med tiden blev sjukvården den allt viktigare delen och hospis utvecklades till sjukhus (hospital).
För många judar på Nya testamentets tid var samarier ett hatat folk som det inte fanns något gott hos. Det måste ha suttit långt inne för den judiske laglärde att få höra att han ska gå och göra som en samarier. Att den laglärde hade svårt att ta in detta avslöjas av att han inte ens kan svara ”samariern” på Jesu fråga:
“36Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkade ut för rövare?” 37Han svarade: ”Den som visade barmhärtighet mot honom.” Då sade Jesus till honom: ”Gå du och gör som han.”” (Luk 10:36–37)
I stället för att fundera på vem som är min medmänniska och försöka begränsa till enbart landsfränder, så vänder Jesus på steken och slår fast att frågan inte är vem som är min medmänniska, utan hur jag kan vara en god medmänniska.
Vem som är vår broder, vår nästa, vår medmänniska, är inte begränsat till nationalitet, social status eller kön. Alla människor, från våra landsfränder till våra fiender, är våra medmänniskor.
Kärlek är någonting som visar sig i handling. Man kan inte tillbe Gud och offra i templet i Jerusalem och samtidigt gå förbi sin broder i nöd. Man kan inte gå till kyrkan på söndagen för att sen bete sig som en rasist på måndagen. Man kan inte säga att man älskar Gud samtidigt som man med sina handlingar visar att man hatar sin broder.
Som en bonus förmedlar Jesus den viktiga lärdomen att det inte bara är judar som kan bli till välsignelse för andra infödda judar eller för utlandsfödda främlingar, utan att även främlingar kan få bli till välsignelse för infödda.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Älska din fiende
[1] Luk 3:10–14, Luk 18:18, Apg 2:37, Apg 13:46–48, Apg 16:30
[2] Joh 3:16
[3] 5Mos 6:5
[4] 3Mos 19:18
[5] Matt 7:12
[6] Matt 5:43
[7] Matt 5:44
[8] Hos 6:6, Matt 9:13
[9] Luk 9:51–56
[10] Joh 4