Samarierna var en blandad folkgrupp som uppstått efter att assyrierna invaderat nordriket Israel och dess huvudstad Samaria år 722 f.Kr. Assyrierna förde bort stora delar av den israelitiska befolkningen och lät i stället främmande folk bosätta sig i deras städer. Dessa nya folk blandades med de fattiga israeliter som blivit kvar och blev så småningom blandfolket ”samarier”.
“5Kungen av Assyrien drog upp mot hela landet. Han tågade upp mot Samaria och belägrade staden i tre år. 6I Hoseas nionde regeringsår intog Assyriens kung Samaria och förde bort Israel till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer.” (2Kung 17:5–6)
“24Kungen av Assyrien hämtade folk från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för Israels barn. De tog Samarien i besittning och bosatte sig i städerna där.” (2Kung 17:24)
Men det var inte bara etniskt som samarierna blev ett blandfolk, utan även religiöst. Den assyriske kungen befallde att en av Israels egna präster skulle lära samarierna hur man tillber Israels Gud, men de olika folken som flyttat in fortsatte samtidigt att tillbe sina gudar som de gjort förut.[1]
År 586 f.Kr. råkar sydriket Juda ut för ungefär samma tragik som Israel, och förs bort i fångenskap till Babylon. När judarna 70 år senare får återvända till Juda och bygga upp templet i Jerusalem vill samarierna hjälpa till.[2] Samarierna anser själva att de är en del av Guds folk eftersom de härstammar från de israelitiska stammarna Efraim, Manasse och Levi. Ordet ”samarier” betyder ”den som följer Lagen”.
Men judarna tillät inte samarierna att vara med och bygga upp templet och sedan dess har fiendskap rått mellan judarna och samarierna.[3] Hatet mellan dessa två folk var så stort att judarna föredrog att ta en omväg runt Samarien när de skulle resa mellan de två judiska områdena Judeen och Galileen. Dock inte Jesus. I Johannes evangelium står det att han tog ”vägen genom Samarien” när han lämnade Judeen och begav sig tillbaka till Galileen.[4]
När Jesus trött efter vandringen stannar till vid en brunn ber han en samarisk kvinna om vatten:
“7Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig lite att dricka.” 8Hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa mat. 9Den samariska kvinnan sade till honom: ”Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?” Judarna umgås nämligen inte med samarierna.” (Joh 4:7–9)
Genom att som judisk man fråga en samarisk kvinna om vatten bryter Jesus mot minst tre tabun. För det första pratade i princip inte judar och samarier med varandra, för det andra skulle en samarisk bägare med vatten anses oren för en jude, och för det tredje så pratade heller inte män och kvinnor med varandra offentligt.
För en judisk rabbin ansågs det i bästa fall vara slöseri med tid att samtala med en kvinna, i värsta fall kunde det ta bort rabbinens fokus på Mose lag och därmed i förlängningen leda till helvetet. Så när lärjungarna får se Jesus prata med en kvinna är det inte förvånande att de uttrycker stor förvåning:
“27Just då kom hans lärjungar. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne.” (Joh 4:27)
Även om den här boken handlar om främlingar, så bör tilläggas att Jesus inte bara utmanade fördomar om människor från andra länder, utan även fördomar mot kvinnor och socialt marginaliserade människor. Genom att samtala med den samariska kvinnan visar Jesus att han inte låter sig hindras av mänskliga fördomar när han förmedlar andliga sanningar.
När den samariska kvinnan förstår att Jesus är ”en profet” börjar hon diskutera med honom om vilket berg Guds folk rätteligen borde tillbe på.[5] Judarna hade byggt sitt tempel i Jerusalem på berget Moria, och samarierna hade byggt sitt tempel i Samarien på berget Gerissim.[6] Jesus lägger sig dock inte i den debatten utan svarar bara:
“21Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern.” (Joh 4:21)
Jesus poäng är att nu när Messias har kommit till jorden så är det inte längre en plats som kommer vara utgångspunkten för tillbedjan, utan att man tillber Gud ”i ande och sanning”.[7]
“23Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. 24Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”” (Joh 4:23–24)
Genom att Guds folk samlas i Jesu namn är Gud mitt ibland oss[8] och vi blir därmed ”den levande Gudens tempel”.[9]
När lärjungarna kommer tillbaka till Jesus lämnar den samariska kvinnan sin vattenkruka i all hast och går tillbaka in i staden och berättar att hon kanske har funnit Messias. Samarierna tror på Jesus och bjuder honom att stanna kvar hos dem, vilket Jesus naturligtvis gärna gör.[10] Genom att be den samariska kvinnan om vatten sträckte sig Jesus över de fientliga murar som byggts upp mellan judar och samarier, män och kvinnor. I stället för att tjafsa om exakt vart man bör tillbe, så vidgar Jesus perspektiven för andliga sanningar. Genom att acceptera samariernas gästfrihet välkomnar Jesus främlingar in i Guds rike.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Älska din broder
[1] 2Kung 17:27–33
[2] Esra 4:1–2
[3] Esra 4:3
[4] Joh 4:4
[5] Joh 4:19
[6] 5Mos 12:5, 5Mos 11:29
[7] Joh 4:20–24
[8] Matt 18:20
[9] 2Kor 6:16
[10] Joh 4:39–42