Efter att Gud räddat Israel ut ur Egypten slår de läger i öknen vid Sinai berg. Mose går upp på berget och får ta emot de bud som Gud vill att Israel ska leva efter. Ett fundament i Israels relation med Gud är hur de enligt Mose lag ska förhålla sig till främlingarna inom Israel och de främmande folken utanför Israel.
Gud säger till Israel att om de lyssnar på Gud och håller det förbund som de snart ska ingå, då ska de bli Guds eget folk som han ska omvandla till ett heligt prästerskap:
“5Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. 6Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” (2Mos 19:5–6)
Gud utvalde just Israel till detta, inte för att de var större eller bättre än alla andra folk, utan tvärtom för att de var mindre än alla andra folk.[1] När folken runtomkring såg hur Gud välsignade och beskyddade det lilla Israel, skulle det väcka ett nyfiket intresse som skulle leda till att de kom till Israel i syfte att också få lära känna Gud. Om Israel höll Guds förbund och levde efter Guds vilja skulle Gud göra dem till ”ett ljus för hednafolken”. Eftersom hela jorden tillhör Gud, så nöjer han sig inte med att bara frälsa Israel, utan vill sträcka ut sin frälsning till alla folk:
“6Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns.” (Jes 49:6)
Guds förbund med Israel gick kortfattat ut på att ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv”. [2]
Den första delen av sammanfattningen, att ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta” handlar om Israels relation till Gud, dvs. att lyssna på Guds ord, fira gudstjänst, offra vid templet, osv. Den andra delen av sammanfattningen, att älska ”din nästa som dig själv”, handlar om Israels relation till sina medmänniskor.
Guds förbund med Israel går nämligen i både vertikal och horisontell riktning, och innebär inte bara att Israel ska utföra offer och ceremonier i templet i Jerusalem, utan också om att älska sina medmänniskor genom att, som vi såg i förra kapitlet, ”rädda” människor ut ur en utsatt situation.
Jesus inleder till och med hela sitt uppdrag som Messias genom att proklamera att han har kommit för att göra precis det som Jesaja profeterade att Guds folk skulle göra, nämligen att ”predika glädjens budskap för de fattiga, frihet för de fångna och ge de betryckta frihet”[3]. Att Jesus gör så att blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra ett glädjens budskap, blir för Johannes Döparen ett bevis för att Jesus är Messias[4].
Så när Gud ingår förbund med Israel så instruerar han dem att inte bara älska Gud, utan även sin medmänniska:
“17Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. 18Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3Mos 19:17–18)
Ordet ”nästa” är ett ord som också kan översättas till medmänniska, vän[5] eller granne,[6] och som primärt syftar på en israelitisk landsfrände som ingår i samma förbund med Gud. På ett liknande sätt används ordet i Nya testamentet där en troende beskrivs som en ”nästa”.[7]
Men det som gör ordet ”nästa” så intressant i detta sammanhang, är att det bara några versar senare i samma kapitel används synonymt med ordet ”främling”:
“33När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. 34Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:33–34)
För Gud är alltså inte bara infödda vår nästa, utan även främlingar, och ska därmed också behandlas som bröder.
Men, inte nog med att Gud vill att Israel ska behandla främlingar väl, Gud vill också att Israel ska älska främlingen, därför att Gud älskar främlingen:
“18Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. 19Också ni ska älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.” (5Mos 10:18–19)
Om Israel ska kunna vara Guds folk är det viktigt att de återspeglar Guds karaktär. Exempelvis instruerar Gud Israel i Mose lag att ”Ni ska hålla er heliga och vara heliga, för jag är helig”.[8]
På samma sätt ser vi i ovan bibelord att Gud vill att Israel ska älska främlingen, därför att Gud älskar främlingen.
Men det är inte bara främlingar som Gud är noga med att Israel ska behandla som medmänniskor, utan även faderlösa[9] och änkor[10]. Dessa tre grupper blir som ett samlingsbegrepp för socialt och ekonomiskt utsatta människor,[11] mycket på grund av att de, tillsammans med leviterna[12], inte hade möjlighet att äga mark i Israel.
Om man inte äger någon egen mark, eller utan en make eller pappa som brukar jorden, så blir det svårt att överleva, och Gud vill därför att Israel tar ett särskilt ekonomiskt ansvar genom att vara generösa[13] mot främlingar, faderlösa och änkor:
“19När du skördar din åker och glömmer kvar en kärve på åkern, ska du inte gå tillbaka för att hämta den. Den ska tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Då ska Herren din Gud välsigna dig i allt du företar dig. 20När du slår ner dina oliver, ska du inte sedan söka genom grenarna. Det som finns kvar ska tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. 21När du plockar druvorna i din vingård, ska du inte göra någon efterskörd. Det som finns kvar ska tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. 22Kom ihåg att du själv har varit slav i Egyptens land. Därför befaller jag dig att iaktta detta.” (5Mos 24:19–22)
Utöver att var och en skulle vara generös med sitt eget privata överflöd, så skulle man också kollektivt samla in tionde så att de som inte hade någon egen mark skulle kunna ta del av denna sociala välfärd:
“28Vid slutet av vart tredje år ska du ta undan hela tiondet av din avkastning det året och lägga upp det inom dina portar. 29Sedan ska leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de ska äta och bli mätta. Då ska Herren din Gud välsigna dig i allt det arbete du utför.” (5Mos 14:28–29)
Lägg väl märke till att denna lag åtföljdes av ett löfte om Guds välsignelse. Om Israel ville se en god skörd och ett välsignat ekonomiskt överflöd skulle de ge tionde av sin avkastning till leviten, främlingen, den faderlöse och änkan. För att verkligen se till så att israeliterna följde just detta bud, så skulle de i samband med tiondegivandet högtidligt lova och bekänna det offentligt:
“12När du under det tredje året, året för tiondegivande, har lagt undan hela tiondet av din avkastning och gett det åt leviten, främlingen, den faderlöse och änkan och de har ätit av det inom dina portar och blivit mätta, 13då ska du säga inför Herren din Guds ansikte: ”Jag har fört bort det heliga ur mitt hus, och jag har gett det åt leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, helt enligt det bud som du har gett mig. Jag har inte brutit eller glömt något av dina bud. 14Jag åt inget av det när jag hade sorg, och jag förde inte bort något av det när jag var oren, och gav inte något av det till de döda. Jag har lyssnat till Herren min Guds röst och i allt gjort så som du har befallt mig. 15Se ner från din heliga boning, från himlen, och välsigna ditt folk Israel, och det land som du har gett oss, ett land som flödar av mjölk och honung, så som du med ed lovade våra fäder.”” (5Mos 26:12–15)
Utöver ett generöst välfärdssystem skulle Israel också tillse att främlingarna fick delta i det religiösa livet på samma sätt som de infödda israeliterna:
“14När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, ska han göra så som ni gör. 15Inom församlingen ska samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så ska det vara för främlingen inför Herrens ansikte. 16Samma lag och samma rätt ska gälla för er och för främlingen som bor hos er.”” (4Mos 15:14–16)
Främlingar hade samma rätt till en ledig dag, sabbat, som infödda israeliter,[14] och om de ville så fick de delta i det judiska påskfirandet, under förutsättning att de omskar sig.[15]
Men främlingarna hade inte bara religiösa rättigheter, utan även skyldigheter. Om främlingarna misskötte det religiösa offrandet skulle de få samma straff som israeliterna.[16]
Om Israel mot all förmodan skulle bryta mot förbundet genom att behandla sina medmänniskor illa, då varnar Gud dem för att han då kommer att ställa sig på de svaga och utsattas sida och lyssna på deras rop på hjälp:
“21En främling ska du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. 22Änkor och faderlösa ska ni inte behandla illa. 23Om ni behandlar dem illa, ska jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig. 24Min vrede ska upptändas och jag ska döda er med svärd, så att era egna hustrur blir änkor och era barn faderlösa.” (2Mos 22:21–24)
Sammantaget kan man säga att Gud genom Mose lag instruerar Israel att välkomna främlingar, flyktingar och invandrare till sitt land som gäster, bidra ekonomiskt till dem av sitt överflöd, inkludera och integrera dem in i det religiösa livet och samhället genom att ge dem både skyldigheter och rättigheter samt behandla dem som sig själva:
“22En och samma lag ska gälla för er, såväl för främlingen som för den infödde, för jag är Herren er Gud.” (3Mos 24:22)
Om Israel behandlade främlingar på ovan sätt så skulle Gud i sin tur välsigna Israel. Av detta tror jag att även vi i Sverige har mycket att lära.
Efter att Mose på Sinai berg klargjort för det israelitiska folket alla Guds lagar och instruktioner som ingår i förbundet, så svarar Israel med en mun: ”Allt som Herren har sagt vill vi göra”.[17] Israel lovar därmed att hålla sin del av förbundet genom att älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv.
Om Israel håller förbundet så kommer Gud att låta Israel inta Kanaans land och sen välsigna dem i överflöd inne i sitt nya hemland.[18] Men om Israel tvärtom bryter mot förbundet, så kommer Gud att förbanna Israel genom att köra ut dem från Kanaans land.[19]
Sammanfattningsvis kan vi se framför allt två saker angående Israels relation till främlingar i det gamla förbundet. För det första att Gud vill använda Israel som ett heligt redskap som når ut med Guds ord till de främmande folken utanför Israel, och för det andra att Gud vill att Israel ska välkomna och inkludera främlingar inom Israel både i samhället och i den religiösa gemenskapen.
Dessa två förhållningssätt gentemot främlingar kallar jag i resten av boken för ”integration”[20] om det gäller inom Israel eller församlingen, samt ”mission” om det gäller utanför Israel eller församlingen. I följande två kapitel ska vi titta på hur det går med integrationen i Israel i praktiken, och i kapitel 13 och 14 ska vi sen se hur Gud tänkte att Israel skulle missionera bland de främmande folken utanför Israels gränser.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Ditt folk är mitt folk
[1] 5Mos 7:7–8
[2] Luk 10:27
[3] Luk 4:18–19, Jes 58:6–7, Jes 61:1–3
[4] Matt 11:4–6
[5] 2Sam 13:3
[6] Ords 3:29
[7] Jak 4:12
[8] 3Mos 11:44
[9] ”Faderlös”, ”יָתוֹם” (yatom), betyder att vara föräldralös, men kan också översättas till “ensam”.
[10] ”Änka”, ”אַלְמָנָה” (almana), refererar till en kvinna vars make har dött och därmed inte längre har någon som försörjer henne.
[11] 5Mos 10:18, 5Mos 14:29, 5Mos 16:11–14, 5Mos 24:17–21, 5Mos 26:12–13, 5Mos 27:19, Ps 146:9, Jer 7:5–7, Jer 22:3, Sak 7:10
[12] Leviterna var ättlingar till Levi, en av Israels 12 stamfäder, och tjänade tillsammans med prästerna i templet.
[13] 3Mos 19:9–10, 3Mos 23:22
[14] 2Mos 20:8–10
[15] 2Mos 12:48–49
[16] 3Mos 17:8–16
[17] 2Mos 19:8
[18] 5Mos 4:1–8
[19] 3Mos 26:33
[20] Ordet ”integration” definieras som ett ”förenande eller sammanförande av skilda delar till en större helhet”.