När trycket på Israel blir för stort bestämmer sig Gud för att rädda Israel från deras främlingskap. När Mose återvänder till Egypten konfronterar han farao och begär att israeliterna ska släppas:
“1Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” 2Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”” (2Mos 5:1–2)
Efter mycket om och men tvingar till sist Gud farao att släppa israeliterna:
“31Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt. 32Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut. 33Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ”Annars dör vi allihop.”” (2Mos 12:31–32)
När farao sen ångrar sig och rider ut med sin här för att anfalla israeliterna räddar Gud Israel genom att låta dem gå torrskodda genom Röda havet:
“29Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.” (2Mos 14:29–31)
Minnet av uttåget ur Egypten firar det judiska folket än idag genom att äta en symboliskt betydelsefull påskmåltid under högtiden ”pesach”. Påskmåltidens lamm påminner om dödsängeln som tack vare lammets blod gick förbi israeliternas hem och räddade dem från döden. Det osyrade brödet påminner om hastigheten i Guds räddning. Israeliterna hann inte tillaga brödet som vanligt utan var tvungna att skynda sig. Saltvattnet påminner om tårarna som israeliterna grät i deras fångenskap, samt att de gick genom Röda havet. De bittra örterna påminner om slaveriets bitterhet. En särskild fruktpuré påminner om leran som de brukade göra tegel av i deras fångenskap i Egypten. De fyra bägarna med vin, med tre delar vatten och en del vin, påminner om Guds fyra löften till Israel att han ska föra ut dem ur Egypten, rädda, återlösa och göra dem till Guds folk.[1]
Det är ingen slump att Jesus instiftar nattvarden i samband med den judiska påskmåltiden.[2] Däremot är inte nattvarden beroende av påskmåltiden, som ju bara firas en gång om året, utan kan firas vart och närsomhelst som troende samlas i Jesu namn.
Påskmåltiden innehåller en påminnelse till Guds folk om att Gud minns sitt förbund, att Gud räddade Israel från Egyptens slaveri, lammets blod som gav räddning från döden, och en uppmaning att kontinuerligt fira påskmåltiden.
Nattvardsmåltiden innehåller en påminnelse till Guds folk om att Gud har instiftat ett nytt förbund, att Gud räddade sitt folk från syndens slaveri, lammets blod som ger förlåtelse från synder, och en uppmaning att kontinuerligt fira nattvarden.
Men vad har då Guds räddning av Israel med främlingar att göra? Jo, det faktum att Gud räddade Israel från främlingskapet i Egypten används återkommande av Gud som själva grundargumentet för att Israel ska behandla främlingar väl:
“21En främling ska du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. 22Änkor och faderlösa ska ni inte behandla illa. 23Om ni behandlar dem illa, ska jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig.” (2Mos 22:21–23)
“9En främling ska du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land.” (2Mos 23:9)
Guds räddning av Israel ut ur den bedrövliga situationen i Egypten blir en modell för hur Guds folk i sin tur ska rädda utsatta grupper ut ur en bedrövlig situation, såsom exempelvis främlingar och flyktingar. Genom att behandla främlingar väl behandlar Israel sina medmänniskor på samma sätt som de själva blev behandlade av Gud när de var främlingar i Egypten.
Gud är Israels ”räddare”, och eftersom Gud vill att hans folk ska vara som han, så vill Gud naturligtvis att också Israel ska vara utsatta främlingars räddare.
Det är för övrigt ingen slump att när Gud föds som en människa på jorden antar han namnet ”Jesus” (vilket är en grekisk variant av de hebreiska namnen Josua, Yeshua och Yehoshuah). Namnet är en hopslagning av de två hebreiska orden ”yeho”, som är ett ord som kommer från Guds namn ”YHWH” / ”Yahweh”, och ”shua” som betyder ”frälsning” eller ”rädda oss!”. Sammantaget blir alltså Jesus namn ”Gud räddaren” eller ”Gud frälsaren”, vilket ju stämmer väldigt väl överens med att Jesus är Gud som blev människa för att frälsa oss.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingen inom Israel
[1] 2Mos 6:6–7:1
[2] Matt 26:17–29