Efter att Adam och Eva förskjutits från lustgården och Kain från åkerjorden, så börjar mänskligheten att migrera och sprida ut sig över jorden. Men när de kommer till Shinars land tar det stopp:
“1Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. 2Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. 3De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. 4Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.”” (1Mos 11:1–4)
I ett märkligt och fåfängt försök att undvika att lyda Guds befallning om att ”uppfylla jorden”[1] försöker mänskligheten att mura in sig själva i en stad och bygga ett högt torn som når ända upp till himlen.
Att försöka bygga ett torn som når upp till himlen innebär att människorna försökte komma upp på Guds nivå och i egen kraft bli som Gud. I Bibelns språkbruk är ”himlen” och ”Gud” ofta utbytbara ord med samma betydelse. För att inte råka missbruka Guds namn kunde en from israelit säga ”himlen” i stället för ”Yahweh”. I Nya testamentet ser vi detta i de parallella orden ”Guds rike”[2] och ”Himmelriket”.[3]
Det är närmast komiskt att samtidigt som människorna stolt trodde sig börja bygga sitt torn upp till himlen, är tornet i Guds ögon så litet att Gud var tvungen att kliva ner från himlen för att ens kunna se det:
“5Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. 7Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” 8Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. 9Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.” (1Mos 11:1–9)
För att förhindra att människorna fortsätter försöka göra sig själva till Gud, så förbistrar Gud deras språk, så att de inte längre kan tala med varandra. Har man inte ett gemensamt språk är det onekligen svårt att kommunicera, samarbeta och bygga en gemensam stad.
Staden fick namnet ”Babel” (בָּבֶל), ett ord som betyder ”förbistra”. I stället för att bli ett monument över människans gudomliggörande, så blir Babels ofärdiga torn ett monument över mänsklighetens dåraktiga och misslyckade försök att sätta sig upp mot sin egen Skapare. Språkförbistringen blir en ständig påminnelse om människans högmod gentemot sin Gud, ett gudomligt straff som kommer att få sin upplösning först på pingstdagen som jag skriver om i kapitel 31. Som vi nu har sett i tre kapitel så skapade Gud människan till att migrera, uppfylla jorden och ta hand om sina medmänniskor. Men i syndafallet slutade människan lyda Gud, behandlade sin medmänniska illa och försökte stänga in sig själv bakom murar. I följande kapitel kommer vi se hur Gud startar en lång process som har som mål att frälsa människan genom att föra tillbaka henne till en god relation med Gud och medmänniskan igen. Denna frälsningshistoria börjar med patriarken Abraham, fortsätter i Israel och får sin fullkomning i Jesus.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Från främling till gäst
[1] 1Mos 1:28
[2] Mark 1:15
[3] Matt 4:17