Det finns en uppgift som jag anser att kyrkan har, ett begrepp som på amerikanska brukar kallas ”Speak Truth to Power”.
Det är väl känt att de gamla profeterna ägnade en stor del av sin tid åt detta. Exempelvis utmanade Amos, Jesaja och Jeremia kungar och makthavare angående orättvisor, avgudadyrkan och förtryck av de svaga, ofta med risk för exil eller död. Profeten Natan konfronterade kung David med hans synd mot Uria och Batseba.
Men även Jesus ägnade sig åt detta politiskt inkorrekta beteende. Han kallade den lokala kungen Herodes Antipas för ”den räven” (Luk 13:32), och han kallade den tidens judiska ledarskap, fariséerna och de skriftlärda, för ”hycklare”, ”blinda ledare”, ”blinda dårar”, ”ormar”, ”huggormsyngel” och jämförde dem med ”vitkalkade gravar” (Matt 23).
En ”räv” var i judisk tradition ett orent djur, så Herodes tog väldigt illa upp och ville döda Jesus. En ”hycklare” är en skådespelare som spelar en karaktär. En ”blind ledare” kan inte ens leda sig själv eftersom man inte ser vart man går, än mindre leda någon annan. En ”blind dåre” kan varken se rätt eller tänka rätt. En ”orm” symboliserar Satan, gift och fara: en orm lurar, biter i smyg och sprider död. ”Huggormsyngel” är ännu värre än en vanlig orm, de är giftiga från början, födda ur gift. ”Vitkalkade gravar” var fina på utsidan men fulla av död och förruttnelse på insidan.
Så Jesus var inte rädd för att säga sanningen till makten eller att uttrycka sig på ett kraftfullt och politiskt inkorrekt sätt. Men han attackerade inte sin tids maktelit bara för sakens skull, utan för att stå på de utsattas sida. Jesus identifierade sig med de som drabbas av olika former av olyckor eller orättvisor: de fattiga som behövde mat och kläder, syndare som behövde barmhärtighet men möttes av dömande, flyktingar som behövde tas emot, sjuka som behövde vård, fängslade som behövde omsorg med mera.
Men Jesus kunde också ha en lugn och hyfsat respektfull dialog med makten när tillfälle gavs. Exempelvis när den romerske ståthållaren Pontius Pilatus till synes ärligt och nyfiket frågar: ”Så du är judarnas kung?” (Joh 18:33). Jesus förklarar lugnt och sakligt att hans rike inte är av denna världen och att varken han eller hans lärjungar kommer att bekämpa den världsliga makten med våld. Sen talar han ett skarpt sanningens ord: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan” (Joh 19:11).
Dock, när Jesus blir tyst, då ska man lyssna noga. När Pilatus skickar Jesus vidare till Herodes Antipas blir Herodes först mycket glad åt att se honom, eftersom han länge hade velat träffa honom och hoppades få se något mirakel eller tecken som underhållning. Han ställde många frågor, men Jesus svarade inte ett ord. Då började Herodes och hans soldater håna honom, klädde honom i en praktfull mantel som hån och skickade tillbaka honom till Pilatus. När motivet är fel, när det handlar om nyfikenhet för underhållningens skull snarare än ärligt sökande efter sanning, väljer Jesus tystnad.
Sammanfattningsvis ska kyrkan ställa sig på de utsattas sida, föregå med gott exempel och hjälpa dem så gott vi förmår, men samtidigt inte vara rädd för att vid behov säga ett sanningens ord till makten. Ibland leder detta till respektfull dialog, ibland till konfrontation och ibland till tystnad.