Jag känner mig just nu relativt obekväm. Jag inser att jag har trampat på en öm tå. Nej, jag syftar inte på att jag häromdagen skrev en text om pentekostal nattvard och råkade reta upp en och annan katolik. Eftersom jag själv etniskt sett är katolik tänker jag att det inte gör så mycket, man får ju skoja lite med sina egna… 
Det har retat upp en del att jag som pastor och föreståndare uttrycker mig politiskt. Det finns en viss poäng i det. Som herde för en församling måste man alltid ha alla medlemmar i åtanke och inte ta partipolitisk ställning. Det var därför fel av mig att i tidningen Dagens intervju antyda att jag brukar rösta på Kristdemokraterna. Jag förstår att många blev upprörda över det.
Som pastor är jag varken höger eller vänster. Jag står på de utsattas sida och kritiserar makten när den blir uppenbart orättfärdig. Mitt uppdrag är att gå bredvid människor i deras upp- och nedgångar. Att stödja medlemmar när livet är svårt och dela deras glädje vid livets stora stunder. Jag tror att man kan vara pastor för hela församlingen – höger och vänster – och ändå markera när människovärdet riskerar att kränkas. Det är inte partipolitik. Det är att vara pastor.
När jag möter skötsamma, integrerade och ibland förföljda kristna som riskerar utvisning på grund av regler som blivit orimligt hårda, då kan jag inte gå bredvid i tystnad. Det handlar inte om partipolitik – det handlar om att stå upp för mina församlingsmedlemmar när kampen blir dem övermäktig och deras värld rasar samman. Det handlar om biblisk etik, ansvar och medmänsklighet. Som Jesus påminner oss i Matteus 25: ’Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig…’ – vi ska ta emot och skydda dem som riskerar fara illa. Vi ska stå vid deras sida och kämpa deras kamp.
Jag har aldrig uppmanat någon att byta parti eller rösta på ett visst sätt. Min kritik riktar sig mot en politisk inriktning – Tidös stränga migrationspolitik – som jag menar har gått för långt. Det är en sakfråga, inte en partifråga. Min förhoppning är att de berörda politiska partierna backar från sina mest extrema migrationspolitiska förslag.
Ja, jag har riktat min udd framförallt mot Kristdemokraterna. Inte för att jag är mest emot dem, utan för att de kommer från den frikyrkliga myllan, startades av en pingstpastor och har ”Krist” i sitt namn. På grund av sin historia kommer Kristdemokraterna alltid att få räkna med både ris och ros från just frikyrkliga. Det är KD jag hoppas mest på.
Historiskt har pastorer alltid uttalat sig i frågor som rör människovärde. Baptister, metodister och pingstvänner har tagit tydliga ställningstaganden när människor utsatts för orättvisa – inte för att de var partipolitiska, utan för att de var pastorer. Även den katolska socialläran betonar människovärdet, solidaritet med utsatta och vikten av att stå upp mot orättfärdighet, vilket understryker att tron alltid har ett etiskt ansvar i samhället. När politiska beslut påverkar utsatta människor ingår det i den pastorala kallelsen att säga ifrån. Det betyder inte att pastorn blir ett språkrör för något parti. Jag kritiserade den tidigare socialdemokratiska regeringen, jag kritiserar den nuvarande moderata, och jag kommer att säga ifrån även när den framtida regeringen går för långt, oavsett vilken politisk färg den har.
Jag har sett moderata och kristdemokratiska politiker som också tycker att Tidö gått för långt. Då borde det vara fullt möjligt även för en pastor att säga samma sak – utan att betraktas som partipolitisk. Detta är en värderingsfråga, inte en lojalitetsfråga.
Men känner mig som sagt rätt obekväm nu. Det blåser rätt hårt faktiskt. Men jag kommer inte att backa. Vi norrlänningar vet hur man klär sig när det blåser kallt. Jag kommer fortsätta vara en röst för de röstlösa, kritisera makten när den blir uppenbart orättfärdig, fortsätta stå på de utsattas sida, även om det blåser. Inte för att jag tycker det är speciellt kul, utan för att jag helt enkelt inte kan någonting annat. Tystnad hade varit fel. Jag hade svikit människor jag känner, människor jag har lett fram till Jesus, döpt, skrattat och gråtit tillsammans med. Det Sverige behöver i en tid som denna är fler pastorer som höjer sin röst, inte färre.
Om ni inte gillar det, sluta då läsa på min Facebook.