Om vi i förra kapitlet kunde se att vi människor är skapade till Guds avbild, så vill jag i detta kapitel visa att vi också är skapade till att vara varandras medmänniskor. I och med att människan ursprungligen är skapad av Gud har alla människor ett gemensamt ursprung och är medmänniskor till varandra, och en synd mot medmänniskan är en mycket allvarlig synd. Om Adam och Evas synd var en synd mot Gud, de lyssnade inte på Guds ord och fick som en konsekvens lämna lustgården,[1] så var Kains synd en synd mot medmänniskan, han slog ihjäl sin broder,[2] och fick som en konsekvens lämna åkerjorden. [3]
Berättelsen om Kain och Abel börjar med att de båda bär fram varsin offergåva till Herren från sitt respektive arbete:
“3Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. 4Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, 5men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk.” (1Mos 4:3–5)
Gud tog emot Abels offergåva, men inte Kains. Detta beror dock inte på att Abels djuroffer var bättre än Kains växtoffer, utan på att Abel bar fram sitt offer ”i tro”[4], vilket Kain inte gjorde. Gud tar inte emot religiösa offer utan tro bara för att de är religiösa. Däremot tar Gud emot offer i tro, oavsett om de är utförda på ett rätt religiöst sätt eller inte.
Kains offer av grödor såg säkert vackrare ut än Abels slafsiga och blodiga djurfett. Men Gud är inte intresserad av en tom och innehållslös religion, hur vacker och präktig den än är. Gud vill ta emot vårt hjärtas tro och äkta tillbedjan. Skillnaden mellan Kain och Abels offer är den universella skillnaden mellan hjärtats tro och tomma religiösa riter. Som Jesus sa; det är bättre att tillbe Gud i ande och sanning[5] i ensamhet i sin kammare,[6] än att utföra religiösa riter utan tro i en vacker kyrka i en präktig dräkt.
Kain blev avundsjuk på sin lillebror när Gud tog emot Abels offergåva men inte hans. Kain kunde inte acceptera att Gud ansåg Abel mer rättfärdig, och synden började gro i hans hjärta. Men Gud förkastade inte Kain utan försöker i stället kärleksfullt tala honom till rätta. Gud varnar Kain för att den vrede han än så länge håller på insidan snabbt kan leda till våld om han inte omvänder sig:
“6Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.”” (1Mos 4:6–7)
Men trots Guds varning fullbordade Kain den synd som han hade låtit växa i sitt hjärta. Kain lurar ut sin lillebror på fältet och slår ihjäl honom. Detta var varken en olyckshändelse eller en stundens ingivelse, det var ett planerat och överlagt mord:
“8Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 9Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?”” (1Mos 4:8–9)
När Gud frågar Kain var Abel är någonstans, så visste Gud naturligtvis var Abel var, han var inte i behov av en vägbeskrivning. Men genom att fråga ger Gud Kain en chans att ångra sig och få förlåtelse för sin synd.
Kains svar avslöjar en världslig människas egoism och ointresse för sina medmänniskor. Ordagrant står det i 1 Moseboken 4:9: ”Är jag min brors ”shamar”?”
”Shamar” (שָׁמַר) är ett fantastiskt hebreiskt ord som kan översättas till ”ta hand om”, ”hålla”, ”observera”, ”noggrann”, ”bevara”, ”vakta”, ”väktare”. Ordet används bland annat när Gud uppmanar Adam att ”bevara” och ”ta hand om” Edens lustgård.[7] Eller när Gud befaller Abraham att ”hålla” förbundet[8] och ”hålla” sig till Herrens väg.[9] Gud ger patriarken Jakob ett löfte om att ”bevara” honom vart än han går,[10] och Jakob ger i sin tur ett löfte till Gud att om Gud är Jakobs ”shamar”, då ska Herren vara Jakobs Gud.[11]
Så ja, underförstått så ska Kain vara sin brors ”shamar”. Gud vill att vi människor ”tar hand om” varandra. Att vi bevarar varandra, bryr oss om, vaktar mot farligheter och beskyddar varandra. Att vi är varandras ”medmänniskor” helt enkelt. Gud förväntar sig det av oss.
Gud visste som sagt svaret på sin fråga, men han ville ge Kain en chans att bekänna sin synd. Men som om Kains mord inte var nog, så förhärdar Kain sitt hjärta ytterligare i och med att han som svar på frågan ljuger för Gud. Har man väl börjat synda är man fast i dess grepp tills man bekänner sin synd och får hjälp av Gud att hitta en utväg genom förlåtelse och upprättelse.
När Kain inte bekänner avslöjar Gud Kains synd och säger att han hör Abels blod ropa från marken, samma mark som Kain tidigare tragiskt nog odlat sina grödor i:
“10Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! 11Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.” 13Kain sade då till Herren: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. 14Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.” 15Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom. 16Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.” (1Mos 4:10–16)
Guds straff blir kopplat till den synd Kain gjorde, han slog ihjäl Abel på sin åkerjord, och han ska därför inte längre kunna bruka jorden. Den förbannelse Kain drabbas av är en förstärkning av den förbannelse Adam drabbades av när han syndade.[12] Medan Adam skulle få bruka jorden ”i sitt anletes svett” och livnära sig ”med möda”, så skulle Kain inte ens kunna bruka jorden alls. Medan Adam drevs bort från Eden, så skulle Kain inte hitta något hem alls på jorden.
Men Kain blev mer förtvivlad över det straff Gud tänker ge honom än den skada han åsamkat sin broder. Det hade naturligtvis varit bättre om Kain i stället hade blivit mer förtvivlad över sin synd än över Guds straff, för då hade Gud kunnat ge honom förlåtelse och upprättelse.
Kains synd i sin helhet bestod alltså i att han utförde tomma religiösa handlingar utan tro, han blev avundsjuk på en sant troende vilket ledde till mördandet av en medmänniska och till sist lögn inför Gud. Denna synd kallas ”Kains väg” i Judas brev vers 11. Paulus beskriver det som att man har ett ”sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft”.[13] Att vara religiös utan tro riskerar leda till avundsjuka och förföljelse av sant troende.
Men även om Kains synd var mycket stor, så ville inte Gud att Kain skulle drabbas av samma hemska öde som Kain åsamkat Abel. Gud har trots allt omsorg om Kain och ger honom ett löfte om att ingen ska kunna mörda honom.
Sammanfattningsvis kan vi i skapelseberättelsen se att människans synd bestod i att Adam och Eva inte lyssnade på Gud och att Kain slog ihjäl sin broder och medmänniska. Gud skapade oss människor till sin avbild och till medmänniskor till varandra, men i syndafallet så slutade vi bry oss om Gud och varandra. Som en respons och kontrast till denna mänsklighetens tvåfaldiga ursprungssynd framträder den kärnfulla sammanfattningen av Bibeln: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv”. [14] Den här boken handlar framför allt om den andra delen av människans synd, dvs. att hata sin medmänniska genom att omvandla sin broder till en främling och fiende. I den här boken kommer jag gå igenom hur Gud genom Israels och församlingens historia visar sitt hjärta för främlingen, skapar försoning på korset och långsamt men säkert hjälper människan att gå från främlingsfientlig till främlingsvänlig, att börja älska sin fiende och genom den helige Andes kraft omvandla en hatad främling till ett älskat syskon i Herren.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Så att vi inte sprids ut
[1] 1Mos 3:6
[2] I både Gamla och Nya testamentet används ordet ”bror”, på hebreiska ”ach” (אָח) och på grekiska ”adelphos” (ἀδελφος), för att beskriva ett manligt syskon[2] eller en manlig släkting[2]. I en vidare bemärkelse kan ordet också innebära en vän[2], en jämlike[2] eller en medlem i den religiösa gemenskapen[2]. Så även om Bibeln ofta använder det maskulina begreppet ”bror” så förstår vi att innebörden är det mer neutrala ”medmänniska” eller ”syskon”.
[3] 1Mos 4:8–9
[4] Heb 11:4
[5] Joh 4:23
[6] Matt 6:6
[7] 1Mos 2:15
[8] 1Mos 17:10
[9] 1Mos 18:19
[10] 1Mos 28:15
[11] 1Mos 28:20
[12] 1Mos 3:17–19
[13] 2Tim 3:5
[14] Luk 10:27