En person som i Babylon sökte sitt nya samhälles bästa var Daniel, en av de judar som fördes bort i fångenskap:
“3Kungen befallde sin förste hovmarskalk Ashpenas att hämta några av Israels barn från kungaätten eller av förnäm börd, 4unga män utan defekter som såg bra ut. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk. 5Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen. 6Bland dem var Daniel, Hananja, Mishael och Asarja av Juda stam. 7Men förste hovmarskalken gav dem andra namn. Daniel kallade han Belteshassar, Hananja Shadrak, Mishael Meshak och Asarja Abed-Nego.” 8Men Daniel bestämde sig i sitt hjärta för att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle behöva orena sig.”” (Dan 1:3–8)
Daniel accepterade att utbildas i den babyloniska skolan och att få ett nytt namn, men drar gränsen vid ”oren mat”. Att bli en del av det nya babyloniska samhället var okej, men att aktivt delta i en främmande religion var något Daniel inte tänkte ställa upp på.
Det framgår inte exakt vad det var som var orent med den babyloniska maten, men man vet att babylonierna ofta offrade både mat och blod till sina avgudar.[1] Det kan också ha varit så att babylonierna inte skiljde på ren och oren mat så som Mose lag krävde,[2] dvs. att de åt både ko och gris etc.
En återkommande lärdom i Daniels bok är att stå för sin tro på Gud även i främmande land genom att bidra till det gemensamma goda samtidigt som man avstår från det onda. I ett främmande land med en främmande religion finns sådant man som troende inte kan befatta sig med, men det finns också sådant man aktivt kan bidra med och till. Daniel tjänstgjorde hos den babyloniske kungen och var en del av hans hov, men han deltog inte i allt.
På samma sätt kan en kristen även idag engagera sig i sitt världsliga samhälle politiskt genom att ställa sina begåvningar till samhällets förfogande och genom dem söka sitt samhälles bästa. Men samtidigt likt Daniel dra en gräns vid delaktighet i direkta ogudaktigheter. Som kristen politiker kan man exempelvis bli till stor välsignelse för både svenskar och invandrare genom att stifta främlingsvänliga lagar. Som vi såg i kapitel 10 så fanns det ett löfte om välsignelse i retur om Israel välsignade främlingarna i sitt land. Enligt denna bibliska princip kommer Sverige i sin tur att bli välsignat om vi välsignar främlingar genom att ta emot flyktingar, bidra ekonomiskt av vårt överflöd samt inkludera och integrera dem in i vårt samhälle.[3]
Åter tillbaka till Babylon. Daniel avstod från att orena sig med den babyloniska maten och höll sig till att bara ”äta grönsaker och dricka vatten”.[4] Gud välsignar Daniel och hans vänners tro och låter dem bli mer välnärda än alla de andra vid kungens hov.[5] Inte nog med det, Gud ger också Daniel och hans vänner ”kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar”.[6]
Den babyloniske kungen blir så mäkta imponerad av Daniel och hans vänner att de får tjänstgöra direkt hos kungen.[7] Daniel använder alltså det goda från sin egen judiska bakgrund, dvs. sin tro, till att välsigna sitt nya land Babylon.
På samma sätt bör en flykting eller invandrare i Sverige aktivt arbeta för vårt samhälles bästa genom att bidra med de kunskaper och erfarenheter man har med sig från hemlandet. På så sätt gagnas både infödd och invandrad.
Ett konkret exempel på detta finner vi när Babylons kung Nebukadnessar drömt en dröm som han vill få uttydd av sina vise män vid hovet. När ingen av Babylons vise lyckas uttyda drömmen blir Nebukadnessar så vred att han beordrar att de alla ska dödas, inklusive Daniel och hans vänner.[8]
Men Daniel ber till Gud och får svar på hemligheten med Nebukadnessars dröm, och räddar på så sätt de vises liv.[9]
Det som är särskilt intressant i denna händelse är att Daniel passar på att vittna för kung Nebukadnessar när tillfälle ges. När Nebukadnessar frågar Daniel om han verkligen kan förklara drömmen svarar Daniel:
“27Den hemlighet som kungen vill veta kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare berätta för kungen. 28Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i kommande dagar.” (Dan 2:27–28a)
Daniel har säkert längtat efter att få vittna om sin tro på Gud för kung Nebukadnessar men inte haft möjlighet. Men nu tar han tillfället i akt och berättar att det finns en Gud i himlen. Nebukadnessar blir så till sig att han utbrister:
“47Er Gud är i sanning en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du kunde uppenbara denna hemlighet.”” (Dan 2:47)
Som ett resultat av Daniels frimodiga tro tillsatte kung Nebukadnessar ”honom till herre över hela Babels provins” och upphöjde honom till ”högste föreståndare för alla de vise i Babel”,[10] något som vi kommer att se i nästa kapitel blir till välsignelse för Josef och Maria när de vise männen från Östern besöker Jesus.[11]
Att Daniel sökte sitt nya babyloniska samhälles bästa samtidigt som han behöll sin frimodiga tro på Israels Gud och undervisade Bibeln för de babyloniska lärde, ledde några generationer senare till välsignelse i retur för Josef och Marias familj och möjliggjorde deras flykt till Egypten.
Att leva som främling i ett främmande land med en främmande religion kan vara farligt. Men när tillfälle ges bör man ta tillfället i akt och vittna om Gud.
En viktig lärdom från detta är att stå för sin tro på Gud även i främmande land genom att bidra till det gemensamma goda men avstå från det onda. I ett främmande land med en främmande religion finns sådant man som troende inte kan befatta sig med, men det finns också sådant man aktivt kan bidra till. Daniel tjänstgjorde hos den babyloniske kungen och var en del av hans hov, men han deltog inte i allt.
En troende människa på flykt bör aktivt arbeta för det nya landets fred och välgång, men måste samtidigt dra en gräns vid direkta ogudaktigheter. Som troende är vår främsta lojalitet till Gud och Guds rike, inte till varken Babylon, Sverige eller något annat land.
I tidigare kapitel har vi sett hur Gud instruerade Israel att behandla främlingen inom Israels gränser väl genom att ”älska honom som dig själv”,[12] annars kommer Gud att köra ut Israel från sitt hemland,[13] något som ju tyvärr också händer i och med exilen i Babylon.[14] Vi har också sett hur Gud ville sträcka ut sin frälsning till alla de främmande folken utanför Israels gränser ”ända till jordens yttersta gräns” genom att omvandla israeliterna till ”ett rike av präster och ett heligt folk”[15] och på så sätt göra Israel till ”ett ljus för hednafolken”.[16] I nästföljande kapitel kommer vi se hur Gud sänder sin egen Son för att uppfylla allt det som Israel misslyckades med. Jesus visar oss hur Guds folk inte bara ska behandla främlingar och hedningar väl inom Israels gränser, utan ska välkomna och integrera dem in i Guds folk fullt ut och på lika villkor. Sen sänder Jesus ut sina lärjungar som missionärer till att predika evangelium även utanför Israels gränser, ända till jordens yttersta gräns. Men inte motvilligt och buttert som profeten Jona, utan fyllda av glädje och Andens kraft.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Fly till Egypten
[1] 3Mos 3:17
[2] 3Mos 11:1–47
[3] 5Mos 14:28–29
[4] Dan 1:12
[5] Dan 1:15
[6] Dan 1:17
[7] Dan 1:19
[8] Dan 2:1–13
[9] Dan 2:14–49
[10] Dan 2:48
[11] Matt 2:1
[12] 3Mos 19:33–34
[13] Jer 7:5–7
[14] 2Kung 25:8–11
[15] 2Mos 19:5–6
[16] Jes 49:6