Trots att Israel hade fått Mose lag med tydliga instruktioner om hur de ska leva som Guds folk, så dröjer det tyvärr inte länge förrän Israel börjar bryta mot förbundet med Gud. De bryter både mot den första halvan av förbundet, att älska Gud av hela sitt hjärta, genom att börja tillbe avgudar, och mot den andra halvan av förbundet, att älska sin medmänniska som sig själv, genom att börja förtrycka främlingen.
Gud sänder därför sina profeter för att varna Israel. Om de inte omvänder sig och slutar behandla främlingar, faderlösa och änkor illa så kommer Gud att köra ut Israel från deras hemland:
“5Nej, ändra ert liv och era gärningar, gör rätt mot varandra, 6sluta att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan. Utgjut inte oskyldigt blod på denna plats och följ inte efter andra gudar, er själva till olycka. 7Då vill jag för alltid låta er bo på denna plats, i det land som jag har givit åt era fäder.” (Jer 7:5–7)
Under inga omständigheter kunde Israel tro att de genom att utföra sina religiösa ceremonier i templet var säkra i sitt hemland om de samtidigt behandlade utsatta människor illa. Att älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv hänger nämligen ihop. Man kan inte ha det ena utan det andra:
“9Hur är det? Ni stjäl, mördar och är otrogna. Ni svär falskt och tänder rökelse åt Baal och följer andra gudar som ni inte känner. 10Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus som är uppkallat efter mitt namn och säger: ”Vi är räddade” – för att sedan fortsätta med allt detta avskyvärda. 11Menar ni att detta hus som är uppkallat efter mitt namn är ett rövarnäste? Se, jag har själv sett det, säger Herren.” (Jer 7:9–11)
Men trots profeternas varningar omvänder sig inte Israel, utan fortsätter att tillbe avgudar och förtrycka främlingen, änkan och den faderlöse:
“7Hos dig föraktar man sin far och mor, och mot främlingen utövar man våld. Den faderlöse och änkan förtrycker man.” (Hes 22:7)
Som en konsekvens av detta tillåter Gud först assyrierna att besegra och föra bort nordriket Israel år 722 f.Kr.[1] En tid senare drabbar samma dom sydriket Juda, när babylonierna intar Jerusalem, förstör templet och för bort det judiska folket i fångenskap till Babylon:[2]
“8På sjunde dagen i den femte månaden av Babels kung Nebukadnessars nittonde regeringsår kom den babyloniske kungens tjänare Nebusaradan, överste för livvakterna, till Jerusalem. 9Han brände ner Herrens hus och det kungliga palatset. Alla hus i Jerusalem, alla de förnämas hus brände han i eld. 10Murarna runt Jerusalem bröts ner av hela den här av kaldeer som översten för livvakterna hade med sig. 11Resten av folket – de som var kvar i staden och överlöparna som gått över till Babels kung, liksom den övriga hopen – förde Nebusaradan, översten för livvakterna, bort i fångenskap.” (2Kung 25:8–11)
År 586 f.Kr. förstörs Jerusalem, inklusive templet, och det judiska folket förs bort i fångenskap. Att stormakterna deporterade hela folk var en vanlig militär strategi på den här tiden, i syfte att förhindra framtida uppror.
Gud varnade Israel genom sina profeter[3] att detta skulle hända om Juda inte omvände sig från sina synder, men eftersom de inte gjorde det så tillät Gud till slut babylonierna att föra bort det judiska folket i fångenskap.[4]
Väl borta i Babylon fick det judiska folket leva i fångenskap i 70 år, innan de fick återvända till Jerusalem och bygga upp templet igen tack vare den persiske kungen Koresh.[5]
Men under tiden som det judiska folket befann sig i fångenskap i Babylon, så gav Gud dem denna uppmaning:
“4Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort från Jerusalem till Babel: 5Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt. 6Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. 7Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.” (Jer 29:4–7)
Att förlora både sitt hemland och sitt tempel var naturligtvis en chock för de judar som överlevde. Dessutom profeterade falska profeter felaktigt att Juda snart skulle återvända till sitt hemland.[6] Men Gud hade bestämt att det judiska folket skulle vara kvar i Babylon i 70 år[7] och uppmanar därför judarna att fortsätta leva som om de vore hemma trots att de är främlingar i ett annat land, och att fortsätta be trots att templet i Jerusalem är förstört.
Genom att presentera sig själv som ”Herren Sebaot, Israels Gud” visar Gud att han har kapacitet att både höra och svara på judarnas böner även om de befinner sig utanför Israel och även om Jerusalems tempel är förstört.
Dessutom, även om Gud är Israels Gud, så är han inte bara judarnas Gud utan hela världens, till och med babyloniernas. Även om babylonierna har en annan religion och är judarnas hatade fiender, så älskar Gud dem också. Gud uppmanar därför det judiska folket att be för sina fiender[8] och att söka det babyloniska samhällets bästa, för går det väl för Babylon kommer också det judiska folket att dra nytta av det.[9]
Om mycket av Bibelns texter handlar om hur Guds folk ska behandla främlingar som kommer till Israel, så handlar denna text om hur Guds folk själva ska bete sig vid en eventuell flykt: Fortsätt tro på Gud, lita på hans omsorg. Fortsätt lev och arbeta för en god framtid. Arbeta tillsammans med era forna fiender och ert nya samhälle. Älska era fiender och bli till välsignelse för det nya land ni befinner er i.
Och, ska tilläggas, om Guds folk inte fortsätter leva sina liv i sitt nya land, inte ber för sitt nya samhälle och inte arbetar för fred och försoning med babylonierna, då kommer det heller inte gå väl för det judiska folket. Att bete sig illa i sitt nya land och hata den lokala befolkningen, det kommer leda till mer fiendskap och kommer absolut inte gagna det invandrade folket.
En intressant detalj som inte framkommer i den svenska översättningen av Bibeln, är att där det i Jeremia 29:7 står ”bästa” och ”väl” står det i den hebreiska grundtexten det för många frikyrkliga välbekanta ordet ”shalom”:
“7Och sök den stads bästa [shalom] dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl [shalom] för den, går det också väl [shalom] för er.” (Jer 29:7)
Shalom (שָׁלוֹם) är ett fantastiskt hebreiskt ord som kan översättas till både ”fred” och ”frid” på svenska. På svenska innebär ”fred” motsatsen till ”krig”. Men den bibliska betydelsen av shalom innebär inte bara avsaknad av fiendskap utan även ett positivt tillstånd av välgång och välfärd.
Så när Gud uppmanar judarna att söka shalom med babylonierna så vill han att judarna ska avstå från fientligheter mot babylonierna och aktivt arbeta för fred och välgång. Ett tillstånd av fred mellan judar och babylonier kommer att bli till välsignelse för både judar och babylonier. Man skulle till och med kunna översätta vers 7 ungefär så här: ”Sök fred med era fiender, för i den freden finns er fred.”
Fortsätter vi den tanken in i nutid kan vi jämföra med att en kristen av idag inte bara passivt ska avstå från främlingsfientlighet, utan ska även aktivt vara främlingsvänlig. Att skapa fred är mer än att bara passivt avstå från krig, det innebär också att aktivt arbeta för fred.[10]
På samma sätt som vi i kapitel 4 såg att det var i själva erbjudandet av gästfrihet som övergången från potentiell fiende till skyddad gäst ägde rum, så kunde judarna skapa fred med babylonierna genom att aktivt söka sitt nya samhälles bästa.
Jag tror vi alla har mycket att lära av det mångbottnade begreppet shalom. Att ha fred med någon innebär inte bara att man passivt avstår från att göra något ont, utan också att man aktivt gör något gott.
Fortsätter vi studera ordet shalom, eller ”eirene” (εἰρήνη) som det heter på grekiska, så känns det som att den bibliska undervisningen aldrig tar slut. I Nya testamentet fortsätter Gamla testamentets syn på ”fred/frid” som ett tillstånd av välgång i kombination med avsaknad av fiendskap.[11] Änglarna proklamerar att Gud kommer med fred till jorden i och med Jesus födelse.[12] Gud erbjuder Israel och mänskligheten fred och försoning i Jesus,[13] vilket demonstreras tydligt när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna samtidigt som folket sjunger ”Välsignad är han som kommer, kungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!”.[14] Denna frid och försoning mellan Gud och människa och mellan folk och folk, åstadkoms av Jesus genom hans död på korset.[15] Lärjungarna kommer med frid till folk de besöker,[16] Jesus hälsar människor med frid.[17] Apostlarna inleder ofta sina brev med hälsningen ”nåd och frid vare med er”[18] och konstaterar att Jesus är vår frid.[19] De som arbetar för att ”skapa fred/frid” kallas av Jesus för ”Guds barn”.[20] Och så vidare, och så vidare.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Men det finns en Gud i himlen
[1] 2Kung 17:5–6, 24
[2] 2Kung 23:26–27, 2Kung 24:2–4
[3] Jer 21:1–10
[4] 2Kung 23:26–27, 2Kung 24:2–4
[5] Esra 1:1–4
[6] Jer 28:2–4
[7] Jer 29:10
[8] Matt 5:44
[9] 1Tim 2:1–2
[10] Se kapitel 26 för mer om att skapa fred.
[11] Apg 12:20, Matt 10:34
[12] Luk 2:14
[13] Apg 10:36
[14] Luk 19:38
[15] Kol 1:20
[16] Matt 10:13
[17] Mark 5:34, Luk 7:50, Luk 24:36
[18] 1Thess 1:1, 1Pet 1:2
[19] Ef 2:14
[20] Matt 5:9