Som vi såg i kapitel 4 så fanns det en lång tradition av gästfrihet i det judiska samhället. Att bjuda resande främlingar på mat och ge dem skydd var en närmast helig plikt som först var en oskriven uppförandekod men som, åtminstone delvis, formulerades i Mose lag.
Genom att erbjuda en främling mat omvandlades en potentiell fiende till en välkomnad gäst under värdens beskydd. Att visa omsorg om främlingen blev således ett sätt att skydda sig själv. Genom att hålla måltid tillsammans visade man varandra acceptans, gemenskap och samhörighet.
Som ett led i denna Mellanösterns gästfrihetskultur utvecklades den judiska sabbatsmåltiden till ett tillfälle då många judar öppnade upp sitt hem för sina medmänniskor. Ofta var det fattiga människor som man bjöd på mat och firade sabbat tillsammans med. Denna tradition ser vi tecken på i Nya testamentet, exempelvis då Jesus vid olika tillfällen blir hembjuden till fariseer:[1]
“1När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariseerna, vaktade de noga på honom.” (Luk 14:1)
Men på Jesu tid hade det judiska folket börjat gå i en nationalistisk riktning. De var ockuperade av romarna och befann sig i ett väldigt trängt och utsatt läge. I ambitionen att hålla sig själva rena och helgade i väntan på Guds räddning formulerade en del judiska grupper regler som hindrade dem från att umgås med människor som ansågs ”orena”. Det var om dessa regler, ”de äldstes stadgar”, som de flesta bråken mellan Jesus och fariseerna handlade om.[2]
De äldstes stadgar var en uppsättning muntliga regler i hur man skulle tolka och förstå den nerskrivna Mose lag. Exempelvis så står det i Mose lag att Israel inte får arbeta på sabbaten, ett bud som är relativt enkelt att förstå.[3] Men å andra sidan så definierar inte Mose lag exakt vad som räknas som arbete, vilket öppnade upp för en massa följdfrågor.
Det står också att Israel ”ska skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent.”[4] Även detta bud är relativt enkelt att vilja följa, men blir svårare i praktiken när man börjar fundera på vad exakt som är rent eller orent.
På grund av att Mose lag inte alltid definierar exakt vad vissa bud innebär så brukade folket komma till Mose med sina följdfrågor, och Mose hade då rätten att döma vad som var rätt och vad som var fel. När Moses arbetsbörda blev för stor delegerades denna uppgift ut till ledarna bland folket.[5] När ledarna svarade på folkets frågor om hur man bäst skulle följa Mose lag, då kallades det att de ”satt på Moses stol”.
Dessa förklaringar i hur man ska tolka och förstå Mose lag fördes vidare muntligt och kallades ”den muntliga Torah”, ”de äldstes stadgar” och blev så småningom även nerskrivet i Mishna och Talmud.
De mest nitiska såg dessa extra muntliga regler som en slags mur runt Mose lag för att minimera risken att råka bryta mot Guds ord. Men Jesus hamnade ofta i bråk med fariseerna när han ansåg att de följde dessa extra regler på bekostnad av de riktiga reglerna, när de för att kunna följa sin muntliga tradition upphävde Skriften.[6]
Särskilt noggranna var fariseerna angående regler kring mat. Hela 229 av fariseernas 341 regler berörde måltidsgemenskap på ett eller annat sätt. Fariseerna såg hemmets måltidsbord som ett slags substitut för templets altare. På samma sätt som prästen måste helga sig inför gudstjänsten måste farisén helga sig inför måltiden. Maten måste tillredas på rätt sätt och bordsgästerna måste vara rena.[7]
Men även om det inte i Mose lag fanns något förbud mot att umgås med ”hedningar”, dvs. ”icke-judar”, så undvek fariseerna att umgås med hedningar och äta mat med dem eftersom de enligt de äldstes stadgar ansågs orena. Begreppet ”hedning” har sin bakgrund i att Israels folk inte tilläts ha något samröre med de sju folk som bodde i Kanaans land när Josua invaderade.[8] De två begreppen ”hedningar” (goyim på hebreiska) och ”främlingar” (gerim på hebreiska) är i det närmaste synonyma.
När Jesus på en sabbat blir hembjuden till en farisé och ser hur fariseerna bara bjöd hem vänner och ansedda gäster blir han upprörd och kritiserar fariseerna för detta och uppmanar till att i stället bjuda fattiga människor som inte kan bjuda tillbaka:[9]
“12Han sade också till den som bjudit honom: ”När du bjuder på lunch eller middag, bjud då inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. 13Nej, när du bjuder till fest, bjud fattiga, handikappade, lama och blinda. 14Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Du ska få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse.”” (Luk 14:12–14)
Genom att försöka bygga en mur runt Mose lag genom att exkludera hedningar, syndare och fattiga från sina måltider, så byggde fariseerna en mur mellan sig själva och de främlingar som Gud ville bjuda in till Herrens måltid.
Men denna obibliska mur hade Jesus inga betänkligheter att sträcka sig över. Exempel på detta finner vi när Jesus möter den romerske officeren, en person som ansågs oren i dubbel bemärkelse eftersom han både var hedning och symboliserade den hatade romerska ockupationsmakten:
“5När Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en officer fram och bad honom: 6”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma i svåra plågor.” 7Jesus sade till honom: ”Jag kommer och botar honom.” 8Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. 9Jag är själv en man som står under befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” 10När Jesus hörde detta, blev han förundrad och sade till dem som följde honom: ”Jag säger er sanningen: Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. 11Och jag säger er: Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. 12Men rikets barn ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder.” 13Till officeren sade Jesus: ”Gå. Så som du trott ska det ske för dig.” Och i samma stund blev hans tjänare frisk.” (Matt 8:5–13)
Jesus förundras över den romerske officerens stora tro och anknyter till den framtida himmelska festmåltiden[10] då folk från alla jordens väderstreck, stammar, länder och språk kommer att delta.[11] Judar på Jesu tid såg fram emot denna messianska fest när de som utvalt Guds folk skulle få fira och äta mat tillsammans med patriarkerna. Men de förväntade sig inte att också en romersk hedning skulle få vara med!
Jesus chockar sen sina judiska åhörare genom att dessutom påstå att de judar som genom sina obibliska renhetsideal utesluter hedningar från Guds rike själva kommer att bli uteslutna från sagda rike!
I motsats till fariseernas exkluderande av fattiga, utstötta och marginaliserade grupper från den judiska sabbatsmåltiden, så sträcker sig Jesus över fariseernas mur och bjuder in alla dessa utstötta grupper till den himmelska festmåltiden. Han samtalade med en utländsk kvinna över en bit mat, [12] han bjöd den romerske hedningen till bords med Abraham[13] och han åt och drack med publikaner och syndare.[14]
Genom dessa möten visar Jesus med all önskvärd tydlighet att vid Herrens bord finns plats för både ”judar och hedningar” (ett begrepp som i mångt och mycket motsvarar Gamla testamentets ”infödda och främlingar” som vi kunde läsa om i kapitel 10), såväl socialt utstötta som män med makt, både fromma judinnor och utländska kvinnor. Det Jesus gjorde i praktiken skulle Paulus sedermera formulera så vackert i skrift:[15]
“28Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)
Men Jesus fortsättning på den gammaltestamentliga gästfrihetskulturen som ett konkret sätt att visa kärlek till främlingar och erbjuda dem gemenskap stack i ögonen både på det judiska religiösa etablissemanget och bland de första kristna.
En gemensam måltid med utlänningar skulle nämligen innebära att hedningar accepterades och välkomnades in i den kristna gemenskapen utan att de behövde bli judar genom att omskära sig, något som var otänkbart för de första kristna, som alla var judar. Det krävde ett direkt tilltal från Gud innan Jesus närmsta lärjunge Petrus kunde acceptera något sådant.[16]
Genom en syn får Petrus veta att även hedningar är välkomna in i Guds rike: ”Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent.”[17]När den romerske officeren Cornelius tjänare kommer till Petrus välkomnar han dem och ”tog emot dem som gäster”.[18] När han sen följer med hem till Cornelius brister han till slut ut: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör.”[19]
Men även om Petrus förstått detta i teorin satt de gamla takterna i och han hade ibland svårt att leva upp till sina nya ideal:
“11Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. 13Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri. 14Men när jag såg att de inte var på rätt väg efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”” (Gal 2:11–14)
Bland de första kristna, som nästintill enbart var judar, var det länge oklart huruvida hedningar som kom till tro på Jesus skulle behöva omskära sig och bli judar för att kunna bli en del av Guds folk. Till slut kom de tillsammans med den helige Ande överens om att inte avkräva av hedningar att de måste bli judar för att bli accepterade som Guds folk:[20]
“28Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler: 29att ni håller er borta från kött offrat till avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt gott!”” (Apg 15:28–29)
Att välkomna främlingar och utlänningar in i en gemenskap med både Gud och medmänniska genom att äta mat tillsammans är alltså en biblisk tradition med anor som går tillbaka ända till Abraham. Men inte nog med det, det är dessutom även en framtida tradition som redan har börjat i och med nattvarden.
När vi firar nattvard äter vi en måltid tillsammans som ett tecken på gemenskap med Gud och med varandra. Vi påminns om det offer Jesus gjorde på korset för att vi skulle kunna bli en del av Guds folk. Men vi påminns också om Jesu återkomst då Jesus återigen kommer att ”dricka av vinstockens frukt”[21] då människor ”från öster och väster” får ”ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket”.[22]
Nattvarden är alltså inte bara ett sorgligt minne av Jesu död, utan även en försmak av den stora himmelska festmåltiden som väntar alla troende när Jesus kommer tillbaka. Nattvarden blickar bakåt som ett minne över Jesu död som blev till liv för oss, samtidigt som måltiden också blickar framåt i längtan efter Jesu återkomst. När vi tar del av brödet och vinet så tar vi också del i Jesu död och uppståndelse, samtidigt som vi redan här och nu i tro får en försmak av den framtida himmelska festmåltiden[23] då folk från alla stammar och länder och språk deltar.[24] Nattvarden är alltså en måltid där folk från alla länder, social status och kön förenas som syskon i tron på Jesus. Att fira nattvard blir således det konkreta uttrycket för vår tros grundfundament ”älska Gud av hela ditt hjärta och din medmänniska som dig själv”.[25] Nattvarden är alltså Guds svar på människans synd mot Gud och medmänniskan, som vi läste om i kapitel 1 och 2.
Men, i vår moderna tid har vi tyvärr frikopplat den ceremoniella åminnelsen av Jesu död och uppståndelse från själva måltiden. Den ursprungliga nattvarden var inte en ceremoni inuti en kyrkobyggnad där man stod i kö fram till en präst som delade ut en oblat som man fick doppa i en bägare med vin. Nej, den ursprungliga nattvarden var en ceremoni i samband med en måltid,[26] något som märks på själva ordet ”natt-vard”, ett äldre svenskt ord som betyder ”kvällsmat”. I den grekiska grundtexten av den vanligaste nattvardstexten står det ”kyriakos deipnon” som kort och gott betyder ”Herrens middag” eller ”Herrens måltid”:
“20Men när ni samlas går det inte att fira Herrens måltid, 21för när ni äter tar var och en genast för sig av sin egen mat. Den ene är hungrig, den andre berusad. 22Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och förödmjukar dem som inget har? Vad ska jag säga till er? Ska jag berömma er? Nej, för det här kan jag inte berömma er.” (1Kor 11:20–22)
Bakgrunden till denna något negativa förmaning av Paulus är att församlingen i den grekiska staden Korinth betedde sig illa i samband med nattvardsmåltiden. Eftersom det på Bibelns tid inte fanns några kyrkobyggnader så brukade församlingen samlas hemma hos en församlingsmedlem med stort hus för att fira gudstjänst.
Men i ett välbärgat grekisk-romerskt hem var den fina matsalen relativt liten, medan gårdsplanen var betydligt större. Kanske var det så att det blev naturligt för husets värd att bjuda de finare gästerna upp till den fina matsalen, medan övriga församlingsmedlemmar fick nöja sig med att äta nattvardsmåltiden ute på gårdsplanen. Kanske höll sig de rika grekerna för sig själva i matsalen, medan de fattiga judarna fick vara ute på gårdsplanen?
De etniska och sociala gränser som fanns ute i samhället tog sig därmed in i församlingen. De som kom för att fira gudstjänst tillsammans som ett enat folk i Kristus delades upp och diskriminerades. En sådan uppdelning av församlingen när man skulle fira nattvard signalerade raka motsatsen av nattvardens betydelse; att Kristus genom sin död gjort jude och grek, slav och fri, rik och fattig, man och kvinna, till ett i Kristus.[27]
Det var alltså inte hanteringen av nattvardens yttre former som var problemet, huruvida man använde sig av en oblat eller en brödbit, vin eller druvjuice, utan att församlingens sätt att fira nattvardsmåltid visade på splittring i stället för enhet, något som ju motsäger nattvardens innebörd. De rika särade på sig från de fattiga, åt upp all mat och lät de fattiga vara hungriga, något som gjorde Kristi kropp delad i en ceremoni som var tänkt att visa på enhet och samhörighet.
Om den grekiska överklassen ville äta sina fina middagar med varandra så kunde de göra det vid något annat tillfälle än just när nattvarden skulle firas.
Kan också vi idag riskera hantera nattvarden på ett ovärdigt sätt? Ja, om vi gör nattvarden till en markör för att skilja på kristna snarare än för att ena kristna, om vi fokuserar på nattvardens former på bekostnad av dess innebörd, eller om vi låter fattiga gå hungriga från måltiden samtidigt som vi själva äter oss mätta.
Ett rätt nattvardsfirande är en måltid där vi lyfter fram bröd och vin för att minnas Jesu död och uppståndelse och allt vad det innebar för vår frälsning, en måltid där alla får äta sig mätta oavsett om vi är svensk eller invandrare, fattig eller rik. En måltid där vi manifesterar vår andliga enhet trots våra eventuella världsliga skillnader, där vi tillsammans längtar efter Jesu återkomst och i tro får en försmak av den framtida himmelska festmåltiden där folk från alla länder och språk kommer att delta.
Precis som de gamla patriarkerna visade gästfrihet mot främlingar genom att bjuda dem på mat, så visar Jesus gästfrihet genom att bjuda in dig och mig till den himmelska måltiden. Precis som israeliterna mötte Gud genom matoffer i templet, så möter vi Jesus genom nattvardens måltid. Att välkomna främlingar in i gemenskapen genom att bjuda på mat är alltså inte bara trevligt, utan framför allt heligt. Att sträcka ut sin hand över etniska, sociala och könsgränser och bjuda in utstötta och marginaliserade människor till den himmelska festmåltiden är att fortsätta Jesu verk och förverkliga det framtida Guds rike redan här och nu på jorden, en måltid i taget.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Den syrisk-feniciska kvinnan
[1] Luk 11:37–54
[2] Mark 7:1–23
[3] 2Mos 31:14
[4] 3Mos 10:10
[5] 2Mos 18:13–27
[6] Mark 7:8
[7] Mark 7:2–4, 2Mos 30:19–21
[8] 2Mos 23:28–33
[9] Luk 14:1–24
[10] Jes 25:6–9
[11] Upp 7:9, Ps 107:3
[12] Joh 4:1–42, Mark 7:24–30
[13] Matt 8:5–13
[14] Luk 7:34
[15] Gal 3:28
[16] Apg 10:9–23
[17] Apg 10:15
[18] Apg 10:23
[19] Apg 10:34–35
[20] Apg 15:1–29
[21] Matt 26:29
[22] Matt 8:11
[23] Jes 25:6–9
[24] Upp 7:9
[25] Luk 10:25–28
[26] Matt 26:26–30, Mark 14:22–25, Luk 22:19–20, Apg 2:42–47
[27] Gal 3:26–28