På många språk är orden ”främling”, ”gäst” och ”fiende” samma ord, exempelvis det latinska ”hostis”, som betyder både ”gäst” och ”fiende”.
Det hebreiska ord som vi oftast översätter till ”främling” är ”ger” (גֵּר), som också kan översättas till “flykting”, ”invandrare”, ”gäst”, ”nykomling” eller ”utlänning”, beroende på orsaken till att man är på resande fot. Har man flytt krig är man en flykting, är man handelsresande är man en främling och är man en god vän på besök är man en gäst.
På Bibelns tid var gästfrihet inte bara en uppskattad egenskap hos vissa godhjärtade människor utan en etablerad uppförandekod som bokstavligt talat kunde avgöra liv eller död för både värden och gästen. På grund av det varma och stränga klimatet i Mellanöstern var de flesta permanenta eller temporära bosättningar placerade nära vattenkällor. Utan tillgång till dessa skulle människor ute på vandring riskera dö. Dessutom, pga. risken för rövare, så behövde resande skydd när de kom till nya bosättningar.
Att resa var i regel inte något som var förknippat med lyx eller nöje som det är idag, utan snarare förknippat med att behöva fly från krig och fientligheter, eller behöva söka efter mat och vatten för sin överlevnad. Den oskrivna gästfrihetens uppförandekod säkerställde främmande resenärer skydd och tillgång till mat och vatten.
När en främling kom på besök var det fortfarande oklart för både den infödde och främlingen huruvida man skulle betrakta varandra som vän eller fiende. Eftersom den infödde generellt är den starka parten åligger på honom att sträcka ut en hand och erbjuda främlingen gästfrihet. När främlingen accepterar gästfriheten övergår han från potentiell fiende till skyddad gäst. Hemligheten i att skapa fred ligger alltså i att i stället för att bygga upp en mur mellan sig själv och sin fiende, sträcka ut en hand och erbjuda gästfrihet. Det är i själva erbjudandet av gästfrihet som övergången från potentiell fiende till skyddad gäst äger rum.
I samband med att den resande främlingen tog emot gästfriheten övergick främlingen från att vara en potentiell fiende till att bli en del av samhället. Att välkomna främlingar var ett pacifistiskt sätt att skydda sig själv mot fiender genom att omvandla främlingen till en gäst. Det är således ingen slump att det hebreiska ordet för ”främling” också kan översättas till ”gäst”.
Utifrån denna bakgrund förstår vi att det var ingen liten sak för patriarken Abraham att förtrösta på Guds omsorg och beskydd i samband med att han svarade ja på Guds kallelse att lämna sitt land och leva som en främling i Kanaans land.
Abraham och hans fru Sara kom ursprungligen från staden Ur i Kaldeen, som ligger i dagens Irak.[1] Tillsammans med sin pappa Tera migrerar Abraham först till staden Haran.[2] Väl där ger Gud Abraham det löfte som gjort att Abraham än idag anses som en av världshistoriens största förebilder vad gäller att lita på Herren och gå i tro:
“1 Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”” (1Mos 12:1–3)
I det löfte som Gud ger till Abraham ingår att Abraham måste lämna sitt hemland och bege sig till Kanaans land som hans ättlingar så småningom kommer att få. Gud kommer att utifrån Abraham skapa ett nytt folk, Israel, som i förlängningen kommer att bli till välsignelse för ”jordens alla släkten”. I berättelsen om Abraham ser vi att Guds folk föds som främlingar.
Abraham börjar sitt nya liv som en främling i Kanaans land. Sen, när det blir brist på mat så tvingas han bege sig till Egypten, och blir på så sätt en form av ekonomisk migrant:
“10Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet.” (1Mos 12:10)
Efter en tid i Egypten återvänder Abraham till Kanaans land och fortsätter leva där som en främling:
“8Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.” (1Mos 17:8)
I Kanaans land välkomnas Abraham av Melkisedek, präst och kung i staden Salem. Melkisedek visar sin gästfrihet genom att erbjuda Abraham ”bröd och vin”,[3] en uppenbar förebild på nattvarden, som är en måltid som innebär gemenskap med både Herren och de man delar nattvarden tillsammans med:
“17När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen. 18Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19och han välsignade Abram och sade: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! 20Och välsignad vare Gud den Högste, som gett dina fiender i din hand!” Och Abram gav honom tionde av allt.” (1Mos 14:17–20)
I den oskrivna uppförandekoden ingick att man som värd tog emot främlingar genom att erbjuda mat, vatten och skydd.[4] Ibland kombinerades detta symboliskt genom att man blev dukad ett bord i sina fienders åsyn, vilket då visade gästens fiender att man var under värdens beskydd.[5] Det var också inte helt ovanligt att tvätta sina gästers fötter, en gest som symboliserade att man välkomnade främlingen och inte såg honom som sin fiende.
På samma sätt som en värd förväntades visa gästvänlighet, så förväntades en främling också ta emot det som erbjöds. Att inte visa eller att inte ta emot gästvänlighet ansågs som en förolämpning och indikerade fientliga avsikter, och att förråda den man ätit mat tillsammans med var bland det värsta man kunde göra.[6]
Det finns många exempel i Bibeln på både gästfrihet[7] och ogästvänlighet.[8] Ett exempel på gästfrihet finner vi när Gud besöker Abraham:
“1Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. 2Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden 3och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. 5Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.” “6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” 7Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. 8Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.” (1Mos 18:1–8)
Abraham skyndar sig för att ödmjukt ta emot sina gäster och erbjuda vatten och bröd. Men enligt gästfrihetstraditionen skulle man servera mer än det man erbjöd, så även om Abraham bara erbjuder ”vatten” och ”lite bröd” så ber han Sara baka bröd på sitt finaste mjöl och springer sen i väg för att hämta ”en späd och fin ungkalv” att tillaga. Till det serverar han grädde och sötmjölk. Abraham anstränger sig å det yttersta för att hans gäster ska ha det så bra som möjligt! När hans gäster beger sig i väg igen ser han som deras värd till att följa med dem en bit på vägen.
Att äta mat tillsammans symboliserade acceptans, vänskap och en slags bekräftelse på att man som värd lovade att beskydda sin gäst. Att därmed erbjuda sin gäst mat är således ett sätt att välkomna främlingen, erbjuda vänskap, gemenskap och skydd.[9]
Senare i Bibeln så blir de strikta matlagarna i Mose lag i kontrast till gästvänlighet ett sätt för Guds folk att separera sig från de omkringliggande folken i Kanaans land.[10] Det är heller ingen slump att när Israel firade gudstjänst och mötte Gud var det via matoffer, ett sätt för Gud och hans folk att fira sin speciella relation med varandra genom att hålla gemensam måltid. I Nya testamentet fortsätter mat vara denna koppling mellan Gud, människa och medmänniska i och med nattvarden och den himmelska festmåltiden som Herrens måltid är en försmak av (något du kan läsa mer om i kapitel 21).[11]
Efter många år som främling i Kanaans land dör så småningom Sara och Abraham vänder sig till hetiterna för att köpa en grotta som han kan begrava henne i:
“4”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.”” (1Mos 23:4)
Efter ytterligare några år dör också Abraham ”i en god ålder, gammal och mätt på livet” och begravs i sin grotta tillsammans med Sara.[12]
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingar i Löfteslandet
[1] 1Mos 11:24–30
[2] 1Mos 11:31
[3] 1Mos 14:17–20
[4] Job 31:32
[5] Ps 23:5
[6] Ps 41:10, Joh 13:18
[7] 1Mos 24, 2Mos 2:16–25, Dom 13:15, 1Sam 25:18, 1Kung 17:8–24, 2Kung 4:8–37, Job 31:32, Apg 10:23, Apg 28:7
[8] 1Mos 19, 1Mos 43:31–32, Dom 19:22–30, 5Mos 23:3–6, 1Sam 25
[9] 1Mos 14:18, 1Mos 26:28–30, 1Mos 31:44–54, 2Mos 18:12,
Jos 9:12–15, 2 Sam 3:20
[10] 3Mos 11:1–47, 5Mos 14:3–21
[11] Jes 25:6–8, Matt 26:26–30
[12] 1Mos 25:7–10