Den pentekostala rörelsen har mycket gemensamt med den baptistiska, och kanske framför allt i frågan om dop.
Dopet är en yttre symbolisk handling som konsekvens av en inre frälsning. Tack vare Andens verk och en personlig bekännelse av Jesus som Herre och Frälsare döps en person in i den kristna gemenskapen. Dopet sker genom nedsänkning i vatten, i enlighet med Jesu eget dop (Matt 3:16) och den första församlingens praxis (Apg 8:38–39). Att man sänks ner helt under vattenytan uttrycker att hela människan dör och uppstår med Kristus (Rom 6:4).
Man blir inte frälst genom dopet, utan det är en slags lydnadshandling som följer på frälsningen. Det är en offentlig bekännelse av tron, där den troende visar att man nu tillhör Kristus och vill följa honom. Dopet måste alltså föregås av en medveten omvändelse och bekännelse av Jesus som Herre och Frälsare. Det är därför som pentekostala rörelser inte döper spädbarn. Barn kan enligt Jesus förebild välsignas i församlingen (Mark 10:13-16), men dopet sker först när de själva är tillräckligt stora för att förstå vad det handlar om och bekänna sin tro på Jesus.
Så långt tror jag baptister och pingstvänner har samsyn. Men vad är det specifikt pentekostala bidraget till en teologi kring dopet? Kanske hittar vi det i Apostlagärningarnas kapitel 2:
“Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38)
I den pentekostala teologin ses inte dopet bara som ett avslut på det gamla livet, utan också som början på ett liv i Anden. Genom tron på Jesus blir dopet som en portal in i Andens tidsålder – en ny verklighet där Guds Ande bor i de troende. Uppfyllelsen av Anden kommer inte per automatik när man döps i vatten, men som vi ser av Petrus ord är omvändelse, dop och Andens gåva naturligt sammankopplade.
Ett liv i Andens kraft förutsätter tron på Jesus. Och dopet i vatten är en konkret och offentlig bekännelse av den tron. I pentekostal förståelse ses därför dopet ofta i relation till Andens dop, som ett slags andligt genombrott där den troende förväntas ta emot kraft från höjden för tjänst, vittnesbörd och helgelse.
Dopet i vatten är alltså inte en magisk ritual som automatiskt fyller oss med Anden – det vore att göra det för enkelt. Man kan bli uppfylld av Anden både före, under och efter dopet i vatten. Alla som har någon form av mogen erfarenhet av Anden vet att man möjligtvis kan skönja ett teologiskt mönster i Apostlagärningarna, men att man inte kan boxa in Andens verk i vår egen hemmasnickrade teologiska låda. Anden blåser vart den vill (Joh 3:8). Vill man bli fylld av Anden behöver man be, söka förbön och ta emot det som Anden ger – på det sätt och i den tid som Anden vill.
Ett annat pentekostalt perspektiv på dopet i vatten är att det är ett förbundstecken som är samma för alla, oavsett om man är jude eller hedning, rik eller fattig, man eller kvinna. Om vi t.ex. jämför med det israelitiska förbundstecknet, omskärelsen, så är ju den exempelvis inte tillgänglig för kvinnor. På Bibelns tid kunde hedningar och slavar omskära sig, men det var långt ifrån självklart. Men ner i dopets vatten går vi alla, oavsett etnicitet, social status eller kön. Som Paulus uttrycker det:
“Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal 3:26–29)
Dopet är alltså inte bara en personlig bekännelse utan också ett kollektivt förbundstecken, där vi tillsammans inträder i den gemenskap där Guds Ande verkar – Kristi kropp, församlingen. Det är här vi lär oss att leva i efterföljelse, växa i helgelse och verka i Andens kraft.
Dopet i vatten är både en lydnadshandling och en andlig tröskel, där den troende går in i ett nytt liv i Andens kraft. Det är början på ett liv i efterföljelse, där Andens närvaro blir en realitet i vardagen. Den pentekostala förväntan är att varje döpt troende inte bara bekänner Jesus med munnen, utan också blir ett levande vittne i kraften från den helige Ande – ända till jordens yttersta gräns (Apg 1:8). Därför är dopet i vatten inte bara ett startskott, utan också ett löfte: att den som döps till Kristus också får del i hans liv, hans Ande och hans uppdrag – att älska, tjäna och bära budskapet om Guds rike till världen.