I förra kapitlet gick vi igenom de lagar som reglerade hur Israel skulle behandla främlingen, den faderlöse och änkan inom sitt eget lands gränser. Ett exempel på hur dessa lagar kan te sig i praktiken hittar vi i Ruts bok.
På grund av en hungersnöd lämnar israeliten Elimelek och hans fru Noomi sitt hemland Israel med sina två barn och beger sig till grannlandet Moab för att leva där som främlingar:
“1På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. 2Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.” (Rut 1:1–2)
I Moab dör Elimelek och lämnar Noomi ensam med sina två söner som gifter sig med varsin moabitisk fru; Orpa och Rut. Efter ytterligare en tid dör även Noomis två söner och hon blir ensam kvar med sina sonhustrur. Detta var en väldigt besvärlig situation för Noomi eftersom en ensam kvinna utan vare sig man eller söner på Bibelns tid inte hade möjlighet att försörja sig.
Noomi bestämmer sig då för att återvända till sitt hemland Israel och vill att Orpa och Rut stannar kvar i Moab där de kan gifta om sig. Orpa stannar kvar i Moab men Rut vägrar lämna Noomi och säger:
”Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16)
Ruts bekännelse är som ett eko av Guds löfte till Israel: ”Jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud.”[1]
Genom att välja Gud och hans folk, så går Rut från att vara en moabitisk främling till att bli en medborgare i Guds rike, åtminstone andligt sett.
Till en början betraktas nämligen Rut fortfarande som en främling i Israel. Men som främling har hon enligt Mose lag rätt att få plocka överblivet ax från israelitiska åkrar.[2] Som vi såg i förra kapitlet så ingick det i Guds förbund att israeliterna skulle lämna en del av sin skörd till främlingarna:
“9När ni bärgar skörden i ert land, ska du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd. 10Inte heller i din vingård ska du göra någon efterskörd, och de druvor som fallit av i din vingård ska du inte plocka upp. Du ska lämna kvar det åt den fattige och åt främlingen. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:9–10)
Till den israelit som följde denna befallning gav Gud ett tydligt löfte: ”Då ska Herren din Gud välsigna dig i allt du företar dig.”[3]
Genom att infödda israeliter var generösa med sitt överflöd fick utländska främlingar en möjlighet att överleva i landet.
”2 Moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som ser på mig med välvilja.” Hon svarade henne: ”Ja, gå, min dotter.” 3 Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkermarken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.” (Rut 2:2–3)
Rut, som var en utlänning i ett främmande land, verkar ha bestämt sig för att varken fastna i utanförskap eller bidragsberoende utan aktivt försöka bli en del av sitt nya land och skapa sig ett nytt och bättre liv. När Rut nyttjar rätten för främlingar att få plocka överblivet ax så träffar hon Boas, som var av Elimeleks släkt. Så småningom gifter de sig och Rut blir stammoder till såväl kung David som till Jesus Kristus.[4]
Ruts bok är en pedagogisk illustration av hur Mose lag om hur Israel skulle behandla främlingen inom Israel, integrationen, var tänkt att fungera i praktiken. På liknande sätt är Jona bok en pedagogisk illustration av hur Mose lag om hur Israel skulle behandla de främmande folken utanför Israel, missionen, var tänkt att fungera i praktiken.
Dock ska tilläggas att även om Guds ord befallde att israeliterna skulle vara generösa mot främlingar, så var det långt ifrån alla som var det. Rut var tvungen att leta efter någon som såg på henne med ”välvilja”, något hon finner hos Boas.
Av Rut lär vi oss att även främlingar kan välja att tro på Gud och få bli till välsignelse för Guds folk. Men hade inte Boas lytt Guds ord om att vara generös mot främlingar hade flyktingen Rut inte fått bli till välsignelse för Israel och kung David hade aldrig fötts.
Ett främlingsvänligt samhälle uppstår ur kombinationen av att de infödda välkomnar flyktingar, är generösa med sitt ekonomiska överflöd, inkluderar främlingar in i gemenskapen, och att främlingar i sin tur använder de inföddas generositet som en språngbräda från utanförskap till att bli till välsignelse för sitt nya samhälle.[5]
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingen, änkan och den faderlöse
[1] 2Mos 6:7
[2] 5Mos 24:19–21
[3] 3Mos 19:9–10
[4] Rut 4:17
[5] 5Mos 24:19