Pingströrelsen har en kampanj i samband med pingst som heter #löftetgällerdig och nu blev det min tur att skriva i ämnet! Läs direkt på Pingst.se eller här nedan. Dela gärna med dig av din erfarenhet av Anden och andedop :)
Berättelsen om mitt andedop börjar i Israel för 15 år sedan. Min syster hade farit ner till en kibbutz i Israel och där mött en glad hop med andefyllda sydafrikaner som brann för Jesus. De bad för henne och hon blev andedöpt och fick sitt liv förvandlat från mörker till ljus. När hon väl kom hem ett år senare hade hon brutit med sitt gamla liv och ville hitta nya vänner i kyrkan. Hon tjatade på mig att följa med men jag stretade emot och svarade ärligt men möjligtvis en aning ogenomtänkt: “Jag tänker inte hänga med till kyrkan, jag är ju redan kristen!”
Jag hade nämligen växt upp i en kristen familj, men aldrig riktigt levt ut min kristna tro. Om någon frågade om jag trodde på Gud så svarade jag naturligtvis ja, men mycket mer än så pratade jag aldrig om min tro. Min syster fortsatte dock att tjata på mig och ville inte bara att jag skulle följa med till kyrkan, hon ville även att jag skulle bli “döpt i den helige Ande”. Mitt svar blev (som ju ter sig en aning ironiskt med tanke på att jag idag är pingstpastor): “Nej, jag vill inte bli som de där pingstvännerna som bara pratar om Jesus hela tiden!”
Under två veckors tid brottades jag mycket med den här frågan. Jag förstod innerst inne att det var Gud som kallade på mig, men jag var inte säker på om jag ville svara ja på hans kallelse. Att bli en aktiv kristen fanns liksom inte på världskartan i mitt då 18-åriga liv. Men ju längre tiden gick desto starkare upplevde jag hur Gud tog mig i kragen och långsamt men säkert drog mig till kyrkan. Gud verkligen insisterade på att jag skulle dit, något som förvånade mig.
Efter dessa två veckor gav jag upp och följde till slut med min syster till Johanneskyrkan i Linköping. Efter predikan gick jag fram för förbön och sa att jag ville bli andedöpt. Egentligen visste jag inte riktigt vad andedopet var för något men jag förstod att Gud ville detta. Den upplevelse jag fick är väldigt svår att beskriva med ord, men jag ska göra ett försök:
Det började med att han som bad för mig la sin hand på min axel och började be. Jag som vanligtvis aldrig gråter fick plötsligt kämpa för att hålla tårarna tillbaka samtidigt som min kropp började skaka och jag blev alldeles varm. Efter en stunds bön var det som om något inom mig öppnades likt en tulpan som blommar ut. Inom mig såg jag himmelens alla färger och jag blev alldeles lycklig!
Efter denna andliga upplevelse gick jag väldigt förvånad hem och förstod att mitt liv från och med nu aldrig mer skulle bli sig likt. Mitt liv började efter detta andedop långsamt men säkert att förändras. Jag ville inte längre leva som en vanlig tonåring, jag slutade festa och började istället prata om Jesus med alla mina vänner. Jag skämdes inte längre för att jag var kristen utan fick istället en stark längtan efter att gå till kyrkan. Allteftersom upplevde jag även hur Gud formade mig. Gud lät mig se saker i mitt liv som var fel och utmanade mig att sluta med detta och istället göra nya saker som Gud la på mitt hjärta.
Andedopet blev därmed starten på mitt nya liv som frimodig Jesus-vän, ett liv som fick mig att rikta min blick mot ofrälsta istället för på mig själv. Jag är dock fortsatt beroende av ständig påfyllning av Guds Ande. Ibland känner jag mig som en stor tunna med vatten som läcker, och som ständigt behöver bli påfylld för att vara uppfylld. Men sakta men säkert helar och lagar Guds Ande mitt bräckliga liv och täpper igen de hål i tunnan som min synd har orsakat.
Dopet i den helige Ande är en gåva som Gud vill ge till alla människor. Andedopet är starten på ett nytt frimodigt liv med Jesus i centrum och ett brinnande hjärta för att nå nya människor med evangeliet. Sök denna Guds gåva och du kommer att få Guds svar, eftersom löftet gäller dig!
// Christian Mölk, pastor i Timrå Pingst