Pastor Christian Mölk | Biskopen av Rom blir påve

Bakgrunden till den katolska uppfattningen att just biskopen av Rom är efterträdare till aposteln Petrus grundar sig i katolikernas tolkning att Petrus fick uppdraget av Jesus att vara den ”klippa” (=petra) som Jesus skulle bygga sin församling på:

16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” 17Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 18Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:16–18)

Några argument emot att församlingen skulle byggas på Petrus är för det första att den klippa som Jesus bygger sin församling på snarare är den bekännelse Petrus avger i versarna före, dvs. att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son”, än på Petrus som person. Det är ju Kristus som är vår frälsnings klippa, inte Petrus (Apg 4:11–12, 1 Kor 10:4) och nyckeln till denna frälsning är tron på Jesus och bekännselsen att han är Kristus (1 Joh 5:1). För det andra så ville inte Jesus att hans lärjungar skulle kalla någon på jorden för ”fader” (=pater) och påve betyder just ”pappa” (Matt 23:9). För det tredje, även om man anser att Petrus var de tidiga kristnas huvudledare, så kan man svårligen utifrån Bibeln visa att detta ledarskap automatiskt ska överföras till just biskopen av Rom. Även om Petrus eventuellt bosatte sig i Rom, vilket det finns antydningar till i 1 Petrus brev 5:13, så var han judarnas apostel, inte hedningarnas (Gal 2:8) och bör rimligtvis ha utgått ifrån Jerusalem (Gal 1:18). Om nu någon mänsklig ledare ska vara alla kristnas överhuvud, så bör det ju i så fall rimligtvis vara biskopen i Jerusalem, inte biskopen i Rom. Men diskussionen om vilken stad som bör föräras kyrkans överhuvud blir rätt snabbt orelevant när man påminner sig själv om det fjärde, och kanske starkaste argumentet, att det ju är Jesus Kristus som är församlingens ”huvud”, dvs. ledare och Herre (Ef 5:23), och inte någon annan.

Pentarkin

Ordet ”pentarki” kommer från de två grekiska orden ”pen” (=fem) och ”arki” (=styra) och var en idé om att hela kristendomen skulle styras av de ledande biskoparna (eller snarare patriarkerna, som de ledande biskoparna nu hade börjat kallas) i Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem.

På apostlarnas tid hade ju församlingarna varit någorlunda självständiga och Jerusalem varit det naturliga centrumet. Även om apostlarna givetvis var auktoritativa i den tidiga kyrkan, så fanns det inget samfundsväsen och församlingarna accepterade inte att någon stat styrde över dem. Exempelvis kan vi se i 1 Petrus 5:1–3 att församlingsledarna skulle vara herdar över den hjord ”som finns hos er”, dvs. de blev inte satta att leda någon stad eller något stift, utan bara den lokala församlingen. För det andra kan vi se i Apg 14:23 att ledarna inte skulle överse någon annans hjord eller någon annans församling, utan bara den som de blivit ”insatta” att betjäna. En sådan församlingsledning insattes ”i varje församling”, vilket alltså leder till slutsatsen att varje församling var självständig och leddes av ett lokalt ledarskap. När de olika församlingarna hade en teologisk fråga att diskutera så samlades man i Jerusalem för att avgöra frågan (Apg 15). Genom samtal, vittnesbörd och Bibelstudium vägleddes apostlarna och äldste till att tillsammans förstå Guds vilja.

Hursomhelst, de fyra sistnämnda städerna, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem, låg alla i den östra delen av Romarriket, medan Rom låg i den västra delen. När konciliet i Chalcedon år 451 beslutade att dessa fem städer alla skulle vara patriarkat med särskild auktoritet och när sen Romarriket delades i två delar år 476 fick därmed Rom av naturliga skäl störst betydelse i väst. Skillnaderna mellan Västrom och Östrom växte sig dessutom allt starkare i och med att man i väst pratade latin och i öst grekiska.

I Konstantinopel fanns en kejsare som regerade över Östrom, men i Västrom uppstod ett politiskt maktvakuum när Västrom stod utan kejsare mellan åren 476 och 800, något som lämnade utrymme för påven att ta den värdsliga makten. Denna utveckling hade börjat redan tidigare eftersom kejsaren ofta presiderade i Milano, och var till viss del kontrollerad av germanska krigsherrar som hotade Rom norrifrån. När kejsare Romulus Augustus (461-507?) avsattes av germanerna år 476 så blev biskopen i Rom, i brist på andra politiska ledare, så illa tvungen att sköta livsmedelsutdelningen så att folk inte svalt, samt att sköta förhandlingarna med allehanda krigiska stammar som ville erövra och plundra Rom.

Damasus I (305-384)

Den påve som inledningsvis hade stor påverkan på påveämbetet var Damasus I. Damasus föddes i Portugal längst bort i det romerska riket, och fick genomleva stora förändringar för de kristna. Under Damasus tidiga år som präst så kom kejsar Konstantin till makten, och som också utfärdade det toleransedikt som tillät den kristna tron i Romarriket, samt kejsar Theodosius edikt år 380 där han deklarerar att kristendomen skall vara officiell romersk statsreligion. Damasus hade även upplevt kejsar Konstantins byggande av Romarrikets nya huvudstad, Nya Rom (Konstantinopel), och kämpade för att upprätthålla Roms betydelse.

Damasus personlige sekreterare, Hieronymus (347-420) översatte Bibeln till latin och Damasus själv införde latin som kyrkospråk i Rom. Damasus hade också höga tankar om biskopen i Roms auktoritet. Han talade om Rom som den apostoliska stolen och om sig själv som pontifex maximus, en titel som översteprästen för den gamla romerska hedniska religionen hade haft och som de romerska kejsarna hade övertagit, men som nu biskopen i Rom ansåg sig inneha. Damasus var den förste som hävdade att den makt Jesus hade gett Petrus även skulle gå vidare till Petrus efterträdare, dvs. enligt Katolska kyrkan: biskopen i Rom. Damasus efterträdare, Siricius (334-399), var den förste som började använda titeln ”påve” och hundra år senare, år 495, hölls en synod i Rom där det bestämdes att påven skulle anses vara ”Kristi ställföreträdare”, en titel som Tertullianus tidigare hade tillskrivit den helige Ande.

Tagged with →  
  • MKarlendal

    Kul att du skriver om saker som dessa! Låt mig bara ett kort ögonblick spela rollen som katolsk apologet, även om jag är Equmenia-och EFS-pastor. (Må Rosenius, Luther och Waldenström förlåta mig!)

    1. Texten i Matt 16 säger inte att Petrus bekännelse är klippan. Jesus säger till personen Simon Jonasson ”Du är klippa (Kefas) och på den klippan (Kefas) ska jag bygga min församling”. Så det är faktiskt bokstavligen personen Petrus som är klippan, men det kan å andra sidan bero på att han genom uppenbarelse kommit till den insikt han hade. Men det var han som var klippan.
    2. Du citerar rätt om vad Jesus sade i Matt. Men likväl talar Apg och breven om kristna ”lärare” och Paulus skriver i 1 Kor 3, att han blev korintiernas ”fader” i Kristus.
    3.Katolikerna argumenterar utifrån Jes. 22:15-25 när det gäller ämbetets vidareförande. Kortfattat: Kungen av Davids hus hade en ”minister” med ett nycklaämbete och han var som en fader för Juda folk. Nycklaämbetet innebar att där han öppnar ska ingen stänga, där han stänger ska ingen öppna (v 22). Jfr m påveämbetet – talande, eller hur!
    4. Du förbiser i ditt resonemang att apostlarna hade en ämbetsnivå över det lokala ledarskapet med äldste, i den nytestamentliga församlingen. Jakob blev med tiden ledare i Jerusalem, med en äldstekår under sig (titeln biskop används ännu inte på det sätt vi menar idag, men funktionen var där). Titus hade en motsvarande roll på Kreta, i Paulus ställe (se Tit), Timotheos dito i Efesus (se 1 o 2 Tim).
    5. Apostlamötet i Jerusalem, i Apg 15, visar att de lokala församlingarna inte var självständiga. Vid det mötet diskuterades frågor/problem som uppstått i den hednakristna världen i flera olika församlingar, stora områden. Och man fattade ett beslut som var giltigt för alla församlingar överallt. Alltså, motsatsen till den lokala församlingens självständighet.
    6. Petrusämbetets/påveämbetets roll har inte att göra med var Petrus började sin apostlaverksamhet (Jerusalem) att göra, utan med att han bodde länge i Rom, grundade församlingen där, var ledare i Rom innan han blev avrättad. Jakob övertog Petrus roll i Jerusalem. I Rom blev det sedan andra som övertog hans tomma ämbete när han dog.
    7. Jag hinner tyvärr inte nu bevara de kyrkohistoriska sakerna du tar upp. Men det är ganska enkelt att hitta citat från kyrkofäder och visa att församlingen i Rom och biskopen där intog en särställning långt innan Konstantins tid och uppdelningen av det Romerska riket. Även hos de kristna i öst (de grekisktalande) så såg man upp till biskopen i Rom, man vände sig till honom som skiljedomare, osv.

    Får ta det en annan gång. Vill ju inte framstå som alltför katolsk i min argumentation. Det blir för mycket på en gång. ;-)

  • Tomas

    Hej Christian, lite off-topic…

    Du skriver att:

    > För det andra så ville inte Jesus att hans lärjungar skulle kalla någon på jorden för ”fader”

    Hur tänker du kring de två andra förbuden som Jesus nämner på samma ställe, att kalla sig rabbi eller lärare?

    Är det t.ex. ok att kalla sig ”Bibellärare”?

    Bless

    /Tomas

  • Tack för ditt ”katolska” perspektiv. Jag håller inte med dig i allt, men hinner inte gå i svaromål just nu. Har ett bönemöte i kyrkan strax :)

  • Jag tror att det Jesus menar är att han inte vill att någon ska kalla sig ”Fader” med stort ”F”, eller ”Läraren” med stort ”L”. Givetvis kan man få kalla sig för en fader, pappa, lärare, osv. Men vi ska inte göra någon till Fadern, i bestämd form, såsom påven har gjort. Det är min uppfattning och tolkning.

  • Sådär, nu har jag lite mer tid att svara!

    1 – I versarna vi diskuterar så kallar Jesus Petrus för ”petros” men benämner klippan för ”petra”. Enligt min grammatiska förståelse av texten så är det inte helt 100% självklart vad exakt Jesus menar med ”petra”. Det skulle kunna syfta på Petrus, men det skulle också kunna syfta på något annat, t.ex. Petrus bekännelse. Eftersom versen i fråga är upp till tolkning bör man granska övriga NT. Och där ser vi att det är utan tvekan så att det är Jesus som är ”klippan” (1 Kor 3:11) och ”huvudet” (Ef 5:23) för sin församling. Petrus kallar Jesus för ”hörnstenen” (Apg 4:11) och sig själv och alla andra troende för ”levande stenar” (1 Petr 2:4-5). Eftersom man blir frälst genom att tro på Jesus och inte genom att tillhöra Petrus, så är det min tolkning att Jesus därmed syftar på ”nyckeln” till frälsningen, dvs. bekännelsen att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son”, och inte på Petrus som person.

    2 – Se mitt svar till Tomas.

    3 – Intressant! Såna här upplysningar och nya perspektiv är det bästa med ett öppet kommentarsfält :)

    4 & 5 – Jag anser inte att varje lokal församling ska vara helt självständig och fri att göra vad som helst. Det måste finnas rimliga gränser. Om en lokal församling får för sig att exempelvis upphöja en människa till gudomlig status eller kräva alla andra församlingars underkastelse, då måste ju givetvis övriga församlingar reagera och säga ifrån. Däremot anser jag att den lokala församlingen bör vara fri att sköta sin församling utifrån NT. Men vid lärofrågor och dylikt bör man samlas, diskutera, söka Guds vägledning och ta ett gemensamt och på Bibeln välgrundat beslut.

    6 & 7 – Dessa frågor är ju helt klart omdiskuterade och inte nödvändigtvis så självklara som du framställer. Att kristna vänder sig till vissa ledare i vissa städer för att lösa olika tvister eller diskutera olika frågor, är ju helt naturligt. De första kristna samlades i Jerusalem under, vad det verkar, Jakobs ledning. Detta är ju inget konstigt. Det som är konstigt är att Rom och påven har fått för sig att de har en särställning att vara överhuvud, överstepräst och fader åt kyrkan.

  • Tomas

    Balanserad och bra utgångspunkt du har tycker jag.

    Själv har jag tänkt utfrån relationen i begreppen också. Alla tre bygger ju på en form av relation mellan två parter. Jag har lättare att kalla t.ex. en ortodox präst eller diakon för ”fader” om jag för honom är en ”son” – dvs. vi har den sortens relation där mitt själsliga och andliga välbefinnande ligger på hans hjärta, än om vi inte har det.

  • MKarlendal

    Eftersom jag är protestantisk pastor och inte katolik, så begränsar jag mitt deltagande i debatten till detta svar. Vi får hoppas att någon riktig katolik som är insatt i sin tro läser detta och tar vid. :-)

    När Jesus kallar Simon för ”Klippa”, så talar han sannolikt arameiska. På arameiska skiljer man inte mellan maskulina och feminina ord. Så när han kallar Simon ”Klippa” är det ordet ”Kefas” han använder. (”Kefas” är en grekiserad form av det arameiska ordet för klippa). Det betyder att Jesus först kallar Simon ”klippa” och sedan säger att han på den ”klippan” ska bygga sin församling. När Matteus som skriver på grekiska ska översätta detta till grekiska, så känner han nog att det är tveksamt att använda den normala grekiska termen ”petra”=klippa som egennamn på Simon, eftersom ”petra” är en feminin form. Därför gör han ordet maskulint och skriver ”Petros”. Vi måste betänka att Jesus gav mannen/fiskaren/aposteln Simon ett nytt egennamn – det kan inte vara ett feminint ord/egennamn på grekiska. Många protestanter har försökt göra en affär av skillnaden mellan petra och petros, men det håller alltså inte. Eller som den evangelikale teologen R T France skriver i sin Matteus-kommentar (i Tyndale Commentary-serien):

    ”What Jesus here reveals is its significance. It was apparently an original choice by Jesus, for no other use of Petros (or the underlying Aramaic ke®paœ}, ‘Cephas’)95 as a personal name is known before this; now he reveals why he chose it. It describes not so much Peter’s character (he did not prove to be ‘rock-like’ in terms of stability or reliability), but his function, as the foundation-stone of Jesus’ church. The feminine word for rock, petra, is necessarily changed to the masculine petros (stone) to give a man’s name, but the word-play is unmistakable (and in Aramaic would be even more so, as the same form ke®paœ} would occur in both places). It is only Protestant overreaction to the Roman Catholic claim (which of course has no foundation in the text), that what is here said of Peter applies also to the later bishops of Rome, that has led some to claim that the ‘rock’ here is not Peter at all but the faith which he has just confessed.”

    Jesus talar inte här om hur man blir frälst, utan han talar om att han bygger sin kyrka på Klippan (Petrus) och han ger här Petrus uppdraget att vara kyrkans ledare. Som kung av Davids ätt (Jes 22) gör Jesus här Petrus till sin ”minister”. Han ger honom nycklarna till Davids hus. Den nycklamakt som beskrivs i Jes 22, som kungens minister har, är helt den roll som kungens främste minister har att styra i kungens ställe. I just Jes 22 är det uppenbart den funktionen som åsyftas. Och parallellen mellan Matt 16 och Jes 22 är här slående.

    Sedan är det helt korrekt att i andra texter är det Jesus som är grunden på vilken allt ska byggas, som du refererat till ovan. I Ef 2 står det dessutom att församlingen ska byggas på apostlarnas och profeternas grundval. Vi finner helt enkelt att i olika texter beskrivs grunden för församlingen på olika sätt. Men just här, i Matt 16, är det Petrus som är klippan, och texten visar att Petrus görs till ledare även för apostlarna. Ingen annan apostel får just denna nycklamakt. Vi ser också i fortsättningen av NT att Petrus har en framträdande roll. Jfr äv med texter som Luk 22:32, Joh 21:15-19.

    Vi ser Petrus i den funktionen även i Apg 15, där hans tal så att säga avslutar diskussionen. Sedan får biskop Jakob framlägga det konkreta förslaget som sedan blir bindande för alla församlingar.

    Detta som Jesus ger till Petrus är en ledarroll, ett ämbete att vara ”föreståndare” för hela kyrkan, inte bara för en lokalförsamling. Det betyder inte att Petrus är gudomlig eller ofelbar som person. NT visar tydligt något annat. Men det betyder att denne person med många fel och brister har fått ett ämbete att i Jesu ställe styra över kyrkan. Att Jesus sedan lovar att dödsrikets portar inte ska få makt över kyrkan, betyder att kyrkans läroämbete bevaras av den helige Ande från att någonsin slå fast felaktiga läror. Det betyder inte att en biskop eller en kardinal eller en påve aldrig kan säga felaktiga saker eller synda. Utan det handlar om vad man slår fast som en lära som är bindande för alla kristna att tro på.

    Ser man t ex på den kristna läroutvecklingen när det gäller treenighetsläran och kristologin under 300-700-talen, så var det under långa perioder så, att biskopar i olika städer (inklusive patriarken Alexandria, Antiokia, Jerusalem, Konstantinopel) ofta under långa perioder kunde lära ut fel lära, dvs sådant som var i strid med det som blev eller var kyrkans lära enligt koncilierna. Men påven i Rom var alltid rätt! Det var en påve under ett par år på 600-talet (det är extremt lite) som vacklade när det gäller en punkt, men han kunde aldrig slå fast en felaktig lära. Det är detta katolikerna menar, när de talar om påvens ofelbarhet. Inte att han är gudomlig eller ofelbar som person etc, utan att han i sin ämbetsutövning bevaras från att slå fast felaktiga läror. Han kanske säger felaktiga saker i en tidningsintervju någon gång, men han kommer aldrig att slå fast felaktiga läror som alla kristna måste tro på. Den helige bevarar honom från det, enligt Jesu löfte.

    När det gäller kyrkohistorien, kan vi sedan tydligt se, att man i väst på ett tidigt stadium såg upp till biskopen i Rom som den högste ledaren. Vi kan hitta citat från Ireneus i slutet av 100-talet, Cyprianus på 200-talet och mer därtill som visar detta. Första Clemensbrevet, som skickades av påven Clemens till församlingen i korinth, på 90-talet visar också på en påvlig översyn över församlingar ute i riket. I ett senare brev från 150-talet från dåvarande biskopen i korint till Rom, så tackar denne biskop kyrkan i Rom för 1 clemensbrevet och talar om vilken god effekt det fick.

    I öst ser vi en öppen ovilja mot att underordna sig påvens anspråk på att vara kyrkans högste ledare. Men samtidigt ser vi en tydlig medvetenhet om att han är Petrus efterträdare och att han åtminstone måste betraktas som den mest hedrade bland biskoparna. Vid flera tillfällen, då det är interna konflikter, vill man ofta att just påven ska medla och man rättar sig efter honom. Vid olika kyrkomöten/koncilier är det den påvliga linjen som till slut alla antar. Det finns en kluvenhet i öst, man vill gärna styra sig själv, men samtidigt är man medveten om att Petrus har en särskild roll.

    Ur katolsk synvinkel, är det uppenbart att Jesus grundande en kyrka, som både kan beskrivas som en organism, som Kristi kropp, och som en synlig organisation, på klippan Petrus. Att han anförtrodde Petrus ett ämbete att vara högste ledare över kyrkan. Och att detta ämbete självklart skulle gå i arv, i likhet med de kungliga ministrarna i det gamla Juda (se Jes 22). Visst har det skett en organisatorisk utveckling från då till nu, men så har ju också kyrkan vuxit från att vara 120 personer innan Anden föll på pingstdagen till att omfatta drygt en miljard människor över hela världen.

    Jag nöjer mig härmed med att argumentera som katolik – jag är ju inte katolik utan protestantisk pastor :-). Men jag ville bara lyfta fram några aspekter om det katolska, som annars förmodligen inte skulle komma fram. Ursäkta att jag skrivit så långt. Om du tar bort det för att det är för långt, så förstår jag dig.

  • MKarlendal

    PS I Jes 22 står det om kungens minister att han ska vara som en fader för Jerusalems och Judas invånare. Är det då konstigt om Petrus ska vara som en fader för kyrkan? Inte att ersätta Gud Fader, givetvis. Inte att ens tänka tanken på att jämföra, men att vara en andlig fader för kyrkan i sin helhet, på samma sätt som Paulus var en fader för församlingen i Korinth, som han grundade (1 Kor 3)

  • MKarlendal

    Jag dristar mig att även tipsa om detta lilla avsnitt i frågan:

    https://youtu.be/AntxorqHSjE

  • Jag är väl medveten om diskussionen kring det arameiska ordet för ”klippa” och tycker resonemanget måhända är intressant, men anser å det bestämdaste att man inte kan föra en teologisk diskussion om viktiga lärofrågor utifrån en hypotetisk text. Jag har nämligen fört liknande resonemang med nyjudaisterna som försöker argumentera att Jesus inte är Gud baserat på en påstådd hebreisk grundtext som ingen har hittat. När det gäller så här viktiga frågor måste vi förhålla oss till grundtexten och där ser vi att Matteus mycket medvetet gör en skillnad mellan ”petros” och ”petra” och då måste man förhålla sig till det. Åtminstone tills en eventuell arameisk eller hebreisk grundtext hittas. Jag tror att apostlarna mycket medvetet och noggrant skrev NT på grekiska och att budskapet och läran måste gå att förstås till fullo utifrån den grekiska texten.

    Med andra ord: jag håller med om att det arameiska resonemanget är intressant, men att man måste basera sin teologi på den grekiska grundtexten.

    Likaså tycker jag din koppling till Jesaja 22 är mycket intressant, en aspekt jag inte tidigare kände till.

    Men dina påvliga argument baserat på Kyrkohistorien är visserligen bra att lyssna på, men jag anser inte att de är hållbara när man diskuterar bibliska läror. Kyrkohistorien är full av fulspel, världslig maktkamp, och syndigt beteende. För att en lära ska vara giltig anser jag man ska kunna basera den på Bibeln, inte på Kyrkohistorien. Tittar man i Bibeln så anser åtminstone jag att det snarare är Paulus som bör betraktas som en Kyrkans ledare och teolog, inte Petrus. Men det är ju en annan diskussion :)

    Hursomhelst, det är ändå värdefullt att du delger läsarna dina synpunkter, så kan var och en skapa sig en egen uppfattning. Jag tänker så klart inte ta bort din kommentar bara för att den är lång, jag tycker du tillför väldigt intressanta perspektiv, även om jag inte håller med i allt. Det är ju detta som är ”bloggens” kärna, att skriva en ”ofärdig” text som kan kommenteras och förbättras av kommentatorer. Så tack för goda kommentarer!

  • MKarlendal

    Bara en detalj – jag måste ju följa mitt löfte – men vi har faktiskt en grundtextgrej när det gäller detta. Petrus kallas vid sitt arameiska namn Kefas flera gånger, bl a av Paulus i 1 Kor 15:4, Gal 1:18; 2:9. Varifrån fick han det? Från Jesus, så klart. För övrigt, finns det mer än en protestantisk exeget som bejakar just detta.

  • Exakt, i vissa texter väljer NT:s författare att skriva ut det arameiska ”kefas”, medan i den vers vi pratar om väljer Matteus att medvetet skriva de grekiska orden ”petros” och ”petra”. Min poäng är att vi måste förhålla oss till den grekiska text vi har.

  • MKarlendal

    Jo, men det är ju exakt det som den evangelikale exegeten R T France gör i ovanstående engelska citat. Och han kallar den vanliga protestantiska retoriken som försöker göra en affär av att det ena är ett feminint ord och det andra ett maskulint för en antikatolsk överreaktion. Jesus, om han pratade grekiska här, kunde ju inte gärna säga till mannen och fiskaren Simon, ”Du är Petra” eller ”Du är Stina”. Om han vill kalla Simon ”klippa” på det grekiska språket, så bör han rimligen göra det med ett maskulint ord. Och Petros som egennamn är inte känt tidigare, enligt France ovan, så det kommer sannolikt just från jesus själv. Och eftersom det är mest sannolikt att jesus och hans lärjungar pratade just arameiska, så är saken klar.

  • Nu har det blivit rundgång i debatten så jag tror det är bäst att vi avrundar. Du har presenterat en tolkningsmöjlighet och jag en annan. Det är möjligt att du har rätt, men själv tolkar jag detta Bibelord i ljuset av övriga NT där Kristus är klippan och bekännelsen nyckeln.

  • MKarlendal

    Du gör naturligtvis som du vill. Jag respekterar att detta är din blogg.

    I Jes 22:21-22 står det om Eljakim som Herren ska göra till kungens minister: ”Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna.”

    Här har du både ”nyckel” och ”öppna och stänga”. Detta jämfört med Matt 16:19, där Jesus säger till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

    Här har du ”nycklar” och ”binda och lösa”, uttryck som i rabbins användning betyder förbjuda och tillåta.

    Jag tvivlar på att du har något tydligt NT-ligt bakgrundsmaterial med dessa ord och uttryck som är starkare bakgrund och belysning på hur vi ska tolka Matt 16. Och du har ingenting i NT som säger kallar bekännelsen en ”nyckel”.

    I Jes 22 har du ett ämbete hos kungen som går i arv. Enligt katolska kyrkan har vi i Matt 16 ett ämbete hos kung Jesus som går i arv. Precis som i GT med nycklar och binda och lösa/öppna och stänga.

    Om du ska argumentera mot detta, vilket du gärna får göra som pingstpastor, så bör du skärpa argumentationen. Och du kan inte förneka att om man läser Matt 16 ”innantill” eller ”som det står”, som pingstvänner brukar berömma sig av, så säger Jesus att det är Petrus som är klippan. En katolik skulle härmed kunna säga: Läs som det står, tro som det står, och du får som det står – ett påveämbete.

  • Jag håller helt med om att Jesaja-kopplingen är väldigt intressant. Men jag håller inte med om att det är givet att Petrus är klippan om man läser innantill. Jesus säger inte ”och på dig ska jag bygga min församling” utan han säger ”och på denna klippa ska jag bygga min församling”. Versen är med andra ord upp till tolkning vad Jesus menar med orden ”denna klippa”. Beroende på vilka tolkningsglasögon man har med sig så tolkar man denna vers olika.

    Personligen anser jag att när en vers är tolkningsbar bör man akta sig för att bygga en lära på bara ett Bibelord. Man behöver hitta stöd i andra bekräftande Bibelord. När jag läser övriga NT så kan jag inte se att Petrus som person skulle vara den klippa som Jesus bygger sin församling på. Snarare bygger Jesus sin församling på sig själv. Det är Jesus som är församlingens klippa, huvud, herre och frälsare, inte Petrus.

  • Anders Gunnarsson

    Hmmm

    Ja här är mycket antikatolsk förförståelse o pseudoargument i denna post.

    Mycket har jag trott på själv. Jag rekommenderar Butler Jesus, peter and the keys.

    Allt Gott

  • Hej!

    Jag är inte ”antikatolsk” bara för att jag har en annan uppfattning än katoliker angående påveämbetet. Jag är pingstvän och tolkar Bibeln annorlunda. Om du har en annan uppfattning än mig är du fri att kommentera och beskriva din syn på saken.

  • MKarlendal

    Men kan man se det med både-och-perspektiv? Kan det vara så att Petrus här är klippan? – Jesus säger ju faktiskt ”Du är Klippa och på den klippan ska jag bygga min församling”. All annan tolkning är ju ganska långsökt.

    Detta hindrar ju inte att det talas om apostlarnas och profeternas grundval i Ef 2. Eller att det talas om Kristus som ”grund” i 1 Kor 3. Detta är ju bilder som används av NT:s författare i syfte att tala om någonting särskilt. Och här i Matt 16 talas det ju om hur Jesus ska grundlägga sin församling och om hur den leds.

    Jag ska inte vidare försöka spela katolsk apologet här. Men jag kan som protestant (i liknande tankegångar som R T France ovan) gott och väl tänka mig att acceptera den bibliska beskrivningen av Petrus som urförsamlingens högste ledare. jag tycker det är svårt att undvika den slutsatsen. Det betyder inte självklart att man blir katolik och accepterar hela det konceptet och den läroutvecklingen. De ortodoxa tänker ju t ex lite annorlunda här. Men jag tycker det är synd om vi bara för att vi inte ska bli katoliker, skulle köpa en lite väl konstlad exegetik för att försöka komma undan det uppenbara.

  • Utifrån ditt perspektiv kanske det är långsökt att något annat än Petrus skulle vara den klippa som Jesus bygger sin församling på, men utifrån mitt perspektiv är det precis tvärtom. Jag tycker det är en absurd tanke att Jesus skulle bygga sin församling på människan Petrus. Jag håller med andra ord inte med dig om att detta skulle vara en konstlad exegetik, åtminstone inte om man ser till resten av NT.

    Min uppfattning är att det är Jesus som är vår klippa och herre, inte Petrus. I ett vidare perspektiv så anser jag även att om det är någon som är ”Kristi ställföreträdare”, så är det den helige Ande, inte Petrus. Gissningsvis är du av en annan uppfattning än mig även i denna fråga, vi verkar ju helt klart ha olika syn på detta med ämbeten :)

    Mitt tolkningsperspektiv bygger inte på att jag är pingstvän och försöker försvara Pingstteologin. Jag hade dessa uppfattningar innan jag blev pingstvän och sökte mig till Pingströrelsen just därför att jag tyckte Pingsts teologi kring dessa frågor känns mest bibliska och stämmer bäst överens med mina personliga erfarenheter.

  • MKarlendal

    :-) Jag ska inte orda mer om detta här. Kanske skriver jag en egen bloggpost någon gång om detta och tar det lite mer systematiskt och grundligt än vad man kan göra i kommentarstrådar. Men när det gäller Petrus som urförsamlingens (hela) högste ledare, så har jag alltid trott på det. Även som barn när jag växte upp i Pingströrelsen.

  • Jag kommer från en katolsk bakgrund och har rört mig mot Pingst. Du kommer från en Pingstbakgrund och rör dig mot Katolska kyrkan…?

    ;-)

  • MKarlendal

    Bra fråga! Men allt som är mer liturgiskt, som har mer med bekännelseskrifter och historisk tradition att göra, allt som har mer historia än 1900-talet, är ju mer katolskt. Så i den meningen är det ju klart.

  • Intressant! Vi får se hur din väg utvecklas. Ska bli intressant att följa. Som pingstvän och Kyrkohistoria-intresserad så räknar jag min historia långt längre tillbaka än bara 1900-talet :) Det dyker upp pingstvänner och liknande väckelserörelser lite här och var i historien ända tillbaka till Pingstdagen. Dock har vi ju sällan varit speciellt liturgiska eller intresserade av teologi och läror (det senare gör jag som pingstpastor mitt bästa för att ändra på här på hemsidan).

  • MKarlendal

    Det är alltid ett intressant ämne. Ser man som pingstvän/karismatisk kristen ett brott eller avfall i kyrkan någonstans längst vägen och ett uppvaknande/restoration vid något visst århundrade. Eller kan man se på hela kyrkans historia som sin? Kan man se den katolska kyrkan även på medeltiden som ”sin kristna historia”?

  • Henrik Engholm

    Hej Christian. Kul att se de kyrkohistoriska inläggen och jag uppskattar din respektfulla attityd! Jag är själv katolik sedan bara ett år tillbaka men har min bakgrund i pingströrelsen. Som du förstår har jag tvingats bearbeta frågan om påveämbetet på vägen. Den och Mariafrågan är ju de två stora trösklarna när man som protestant närmar sig den katolska tron. Det hade jag gjort under många år när jag 2012 tog tjuren vid hornen och började granska frågan om just påveämbetet lite närmare. (Jag hade då en del teologiska och kyrkohistoriska studier i bagaget och hade kommit att omvärdera många andra frågor tidigare.)

    Det finns intressanta kyrkohistoriska argument för och emot, men faktum är att det var ett ingående bibelstudium som verkligen fick mig att se det hela i nytt ljus. Jag insåg mer och mer att den katolska teologin kring ett Petrusämbete inte byggde på någon djärv tolkning av någon enskild vers, utan hade massivt stöd i evangelierna och Apostlagärningarna. Jag rekommenderar verkligen ett studium av Petrusbilden och ta gärna hjälp av någon katolsk källa för att får hjälp att se bekanta verser med nya ögon!

    Vad gäller Matt 16, som du citerar i ditt inlägg, tror jag det är viktigt att se också på vers 19 där Jesus följer upp ”Du är Petrus/Klippan” med ”Jag skall ge DIG nycklarna till himmelriket. Allt DU binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt DU löser på jorden skall vara löst i himlen.” Det är svårt att bortse från det personliga tilltalet. Intressant är också att nycklar bara förekommer på två ställen i Gamla testamentet. Det gör Jes 22, som Mikael K. tog upp oerhört väsentligt som bakgrund.

    Du säger som en invändning mot den katolska tolkningen att det är Jesus som är Klippan. Det är förstås ingen katolik som invänder mot detta. Det är i själva verket grundläggande för att förstå Petrusämbetet. Frågan är nämligen om man måste se någon motsats i att Jesus kallas Klippa och att Petrus gör det? Jag tycker i själva verket att det är i överensstämmelse med andra paralleller: Jesus är den store Herden, men han insätter också Petrus som herde över sin hjord (Joh 21). Jesus är den som har nycklarna, men han insätter också Petrus som nyckelbärare i sitt ställe (som en minister för en kung). Jesus är den eviga Klippan och genom Petrusämbetet får församlingen en orubblig klippa på jorden i Jesu ställe. Alltså inga motsättningar. Bara en logisk följd och rörelse som visar hur Gud verkar. Detsamma gäller även ditt fjärde argument. Att Kyrkan på jorden har ett överhuvud är ju ingen motsättning mot att Jesus är huvudet för sin kropp.

    Vad gäller din invändning mot att Petrus särskilda uppdrag skulle gå vidare till en arvtagare i nästa generation har Mikael redan påpekat att ämbets- och nyckelbilden från Jesaja 22 talar starkt för det. Det verkar osannolikt att Petrus lämnade tillbaka nycklarna till Jesus när han dog martyrdöden, inte sant? Också Apg 1 ger stöd för ett successionstänkande. Man såg sig tvungen att insätta någon annan i Judas ställe. Vidare har det mycket stöd i den efterbibliska historien och vad Clemens av Rom säger känner du säkert till. John Henry Newman som konverterade från Anglikanska kyrkan till Katolska kyrkan på 1800-talet gjorde en viktig iakttagelse som jag anser talar starkt för en succession av Petrusämbetet. Om kyrkan behövde en auktoritetsröst i apostlarnas generation, skulle det behovet vara mindre i någon kommande generation? Nej, Kristi kyrka behöver alltid en LEVANDE auktoritetsröst!

    Allt gott och ta gärna tid åt ett Petrusstudium som sagt!

  • Jepp, det är en intressant fråga jag har funderat en hel del kring genom åren, framförallt nu när jag skrivit mina kyrkohistoriska blogginlägg. Personligen anser jag att kyrkan som institution inte är ”Kyrkan” med stort K, utan det är de troende som är Kyrkan, och dessa finns inom alla samfund. Med det synsättet kan man se en koppling genom hela Kyrkohistorien ända tillbaka till NT.

  • Hej! Och tack för din kommentar! Äntligen en katolik som presenterar sin syn på saken :)

    Jag anser inte att man måste ha exakt samma uppfattningar i alla frågor. Men det är bra om olika perspektiv lyfts fram så att folk själva kan göra en välgrundad bedömning.

    Känner dock inget behov av att närma mig RKK. Är väldigt nöjd och glad med att Jesus är min Klippa :)

  • Henrik Engholm

    Jag förstår. För mig blev det nödvändigt eftersom andra frågor hade drivit mig till en punkt där jag kände ett behov av att verkligen bearbeta frågan om påveämbetet. Jag hade då redan accepterat en mer episkopal kyrko- och ämbetssyn. Sen är ju frågan av allmänt bibliskt och historiskt intresse och det finns ju även många protestanter och ortodoxa som bejakar någon form av Petrusämbete.
    En intressant sak som jag snappat upp var att Rudolf Bultmann, du vet, drog slutsatsen att Jesusordet i Matt 16 inte kunde vara autentiskt, eftersom dess konsekvenser var så otänkbara! Han drog fel slutsats, enligt mig, men insåg samtidigt hur oerhörda Jesu ord till Petrus är.
    Blessings!

  • Detta med Petrusämbetet är såklart högintressant för alla som studerar Kyrkohistoria. Men så som jag ser det så är Roms biskopar en lång rad bekräftelse på att påven inte är Klippan eller Kristi ställföreträdare. Alla obibliska läror, all förföljelse av troende, allt maktmissbruk, alla splittringar och exkommunikationer, osv, som har kommit från den sk Heliga Stolen, bekräftar för mig att det högst Herdeskapet ska vi inte överlåta åt någon annan än Kristus och hans Ande.

    Det stämmer att Jesus gav apostlarna ett speciellt uppdrag att sammanställa NT och på så sätt lägga grunden för vår tro, men de var givetvis inte som personer denna grund. Grunden för vår tro är Jesus som person och de goda nyheterna. Vägen in i Guds rike är genom bekännelsen att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son”, inte genom att tillhöra Petrus. Det var detta som apostlarna nedtecknade i Skrifterna.

    Själv har jag dock inga problem med att Jesus kallar Petrus till att vara en herde eller klippa för de troende. På så sätt fungerar han som en god, men ofta bristfällig (Petrus var ju knappast, som hans namn antyder, varken stadig eller stabil varken som person eller i sitt ledarskap), förebild för alla oss som är pastorer och herdar för den flock Jesus anförtrott åt oss. Men det betyder inte att han är ”Herden” eller ”Klippan”. Den rollen är tillägnad enbart vår Herre. Precis som Jesus lär oss i Matt 23:9, så ska vi inte kalla någon på jorden vår fader eftersom vi har vår Fader i himmelen. Det är givetvis okej att kalla sin pappa för sin fader, men det är aldrig okej att göra någon till Fadern med stort F och ett N på slutet. Att Petrus, människan, skulle vara Klippan som Jesus bygger sin församling på, eller att hans efterträdare skulle vara alla kristnas ”Fader” (=påve/papa) är för mig en helt absurd tanke.

  • Tuve

    ”När de olika församlingarna hade en teologisk fråga att diskutera så samlades man i Jerusalem för att avgöra frågan (Apg 15).” Bra att du i detta sammanhang belyser behovet av att samlas kring frågor som berör hela Kyrkan. Din sammanfattning av konciliet i Jerusalem är korrekt men inte uttömmande: ”Genom samtal, vittnesbörd och Bibelstudium vägleddes apostlarna och äldste till att tillsammans förstå Guds vilja.”

    Jag skulle vilja komplettera Mikael Karlendals föredömliga presentation av den katolska uppfattningen med en fördjupad analys av hur konciliet i Jerusalem gick till och vad det har att göra med frågan om Petri Primat. Analysen är hämtad från ett inlägg jag skrev för flera år sedan ( http://tuvelofstrom.wordpress.com/2010/06/04/giltiga-och-ogiltiga-koncilier-en-utlaggning-om-petri-ambete ). Du får ursäkta en lång kommentar…

    Kapitlet inleds med en förklaring till problemet (Apg 15:1-2), Paulus och Barnabas finner vid sin ankomst till Antiokia, efter att ha avslutat sin första missionsresa, att:

    Några som hade rest ner från Judéen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.

    Man får komma ihåg att Paulus och Barnabas vid den här tiden troligtvis får anses ha varit juniorer, särskilt i förhållande till dem som kom från Judéen/Jerusalem, som var biskopssäte för församlingen i Antiochia. Så vad som hänt är att representanter för Kyrkan kommit och predikar omskärelse, vilket Paulus och Barnabas motsätter sig. Därför beger sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att få klarhet i om läroämbetet verkligen lär så.

    Det är sant att det står att de tänkte besöka apostlarna och de äldste, och inte att de tänkte besöka Petrus. Men det är möjligt att de inte kände till att Petrus var där, eller också visste de att alla apostlarna var i Jerusalem.

    Om man läser Apg 12:17 framgår att Petrus lämnat Jerusalem. Enligt Eusebius och Jerome så räknas Petri biskopstid i Rom från år 42 (alltså när han begav sig iväg), vilket skulle tyda på att han begav sig till Rom. Konciliet i Jerusalem inträffade ca år 49 och uppenbarligen var Petrus på plats i Jerusalem vid den tiden. Ett troligt skäl till varför Petrus återvände till Jerusalem kan vara att kejsar Claudius utvisade alla judar från Rom just år 49, enligt Seutonius. Orsaken var upplopp kring någon ”Chrestus”.

    Petrus var hursomhelst närvarande vid konciliet i Jerusalem. Detta är vad vi kan läsa om konciliets genomförande (Apg 15:6-7)

    Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade…

    Varpå följer ett antal verser där Petrus talar. När han är klar följer den helt centrala meningen (Apg 15:11)

    Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

    Om vi alltså skall försöka lära oss något av hur det första konciliet fungerade så samlades biskoparna för att utreda frågan. De hade överläggningar där de olika lägren fick ge sin syn.

    Sedan, efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna, reste sig Petrus och förkunnade sin syn (vox Petros).

    Därefter var frågan avgjord. Alla var och förblev tysta då Petrus hade talat, överläggningarna var över.

    Sedan går man över till att lyssna på Paulus och Barnabas vittnesbörd om Andens tecken bland hedningarna. Då dessa båda talat färdigt avslutar Jakob med ett tal.

    Man kan fråga sig varför just Jakob, och inte Petrus, var den som avslutade mötet. För det första var Jakob Jerusalems biskop, och alltså värd för mötet. Petrus var en gäst. Vidare var det Jakob som var ledare för Kyrkans judiska del, i egenskap av biskop av Jerusalem. Om ni minns från inledningen av Apg 15, så var det just några av dessa judar som orsakat den konflikt som konciliet kom att handla om. De kom alltså från Jakob, de var hans lärjungar. Han adresserar alltså sina lärjungar, inte hela Kyrkan. Detta blir tydligt då han i vers 19 säger

    Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud

    Vilka var det som hade gjort det svårt för hedningarna? Jo, Jakobs lärjungar från Judéen.

    Det står alltså klart att konciliet som beskrivs i Apostlagärningarna är helt och hållet grundat på Petri ämbetes auktoritet. Petrus reste sig och tog till orda, och hans ord avslutar all överläggning.

    Det är också uppenbart att det inte var någon likvärdighet mellan olika biskops-/patriarkstolar. Hade det varit likvärdighet mellan de olika biskops/patriarkstolarna skulle det naturliga varit att Jakob, i egenskap av värd och biskop för dem som orsakat dispyten, varit den som tog till orda och fällde avgörandet. Trots att Petrus enbart var en besökare så är det han som fäller avgörandet.

    Sammanfattningsvis går koncilier till enligt följande:
    * Biskoparna samlas för att undersöka en fråga (Apg 15:6)
    * De överlägger/debatterar (Apg 15:7)
    * Innehavaren av Petri ämbete fäller ett avgörande baserat på vad som framkommit i överläggningarna (Apg 15:7-11)
    * Det som innehavaren av Petri ämbete slagit fast, och som nu är en del av Kyrkans lära, förklaras för dem som inte förstår (Apg 15:12-19)
    * Tillägg kan göras (Apg 15:20, 28-29)
    * Man dokumenterar konciliets beslut för förmedling till de troende (Apg 15:23-29)

    eller än mer förenklat:
    * Koncilier samlas för att överlägga och höra alla sidors argument
    * Innehavaren av Petri ämbete beslutar, i kraft av sitt ämbete och Kristi löfte, vad som är det rätta beslutet.

    Konciliet i apostlagärningarna ger oss alltså precis det svar som Mikael Karlendal redovisat och som varit Kyrkans uppfattning från allra första början (vilket manifesteras i detta koncilium).

  • Hej Tuve och tack för din kommentar!

    Du ditt resonemang på ett antal efterkonstruktioner, vilket gör att ditt resonemang är väldigt bräckligt i min mening:

    1) Du utgår ifrån att Paulus ansågs vara en ”junior”, något hans NT-texter och kritik mot Petrus motbevisar.

    2) Jerusalem var inte biskopssäte för församlingen i Antiokia eftersom utvecklingen av biskopsdömen inte var färdigutvecklat förrän långt senare.

    3) Du baserar din utgångspunkt att Petrus bodde i Rom på utombibliska källor.

    4) Du förminskar Jakobs betydelse i syfte att upphöja Petrus.

  • Tuve

    Christian, jag hade kanske väntat ett mer seriöst svar…

    1) Ja, Paulus var vid tiden för konciliet i Jerusalem relativt junior. Han hade precis avslutat sin första missionsresa tillsammans med Barnabas. Att han senare fick en allt viktigare roll är en annan sak, men du kan inte argumentera som om det inte finns en faktisk kronologi att förhålla sig till! Men oavsett om Paulus var junior eller inte vid den här tiden så är det otvetydigt så att det blev en konflikt som inte kunde lösas med hänvisning till vare sig Paulus eller Barnabas auktoritet utan fick hänskjutas till apostlarna i Jerusalem. Så din invändning har egentligen ingen som helst bäring på sakfrågan.

    2) Det var likväl Jakobs lärjungar som hade agerat i Antiokia och som hade orsakat konflikten. Du behöver inte kalla det för biskopssäte men du kan inte bestrida att det var Jakob som var den som ledde den lokalförsamling (som är det vi kallar för biskopssäte idag) som hade orsakat konflikten. Ditt argument är m a o ett ickeargument som inte har någon bäring på sakfrågan.

    3) Detta är ännu en invändning som saknar bäring på sakfrågan eftersom vi kan konstatera att Petrus, oavsett var han varit tidigare, var i Jerusalem vid tiden för konciliet. Jag vill dock ändå bemöta din invändning. Jag har inga problem med historiska evidens. De utgör inte ofelbar källa till kunskap om Gud såsom bibeln gör men vetenskapen kan likväl hjälpa oss att förstå saker som är relevanta för att få en korrekt uppfattning om kontexten. Att tolka bibeln utan hänsyn till den historiska kontexten (såsom t ex språk, kultur osv) är så uppenbart kontraproduktivt att jag inte tänker öda tid på att argumentera för att det är så. För att förstå kontexten är vi i stor utsträckning hänvisade till utombibliska källor (t ex vad gäller de språk som talades och hur olika ord, såsom kepha, användes i samhället i allmänhet) så jag antar att även du är beroende av utombibliska källor, om inte annat så indirekt, för att kunna tolka texterna.

    4) Detta är den enda av dina invändningar som möjligen hade kunnat ha viss relevans om du hade utvecklat ditt svar. Dock har du inte på något vis argumenterat för att, eller på vilket sätt, jag förminskar Jakobs roll mer än vad texterna tillåter så jag kan inte bemöta ditt påstående med något annat än att konstatera att du tycker det… Om jag har förminskat Jakobs roll visavi Petrus’ roll så kan du väl visa på vilket sätt så att det går att bemöta.

  • ”Christian, jag hade kanske väntat ett mer seriöst svar…”

    Ledsen att göra dig besviken! Min kommentar var inte tänkt som ett utförligt svar eftersom jag inte känner något behov av att ”vinna” en sådan här debatt. Jag tycker det är bra att du presenterar ditt perspektiv så att läsarna kan göra en egen bedömning. Ville bara visa att jag ansåg ditt resonemang byggde på en del efterkonstruktioner som inte egentligen framgår av Bibeltexterna.

  • Tuve

    OK. Eftersom inget (mer än möjligen det sista) av de anförda exemplen på vad du anser är efterkonstruktioner egentligen är del av mitt resonemang utan mest att betrakta som kontextualisering så har du i praktiken inga relevanta invändningar emot mitt resonemang.
    Bra, vi kan absolut låta oss nöjas därvid!

  • :)

  • Blev tipsad av Sune Basun om en intressant tolkning av den omdiskuterade Bibelversen som jag klistrar in från den här länken: http://www.salvationhistory.com/blog/is_peter_the_rock_part_2_gundrys_take/

    In his detailed commentary on Matthew, Robert Gundry makes the argument that Jesus was purposeful in using different words in his declaration to Peter—“you are petros, and on this petra I will build my church” (Matt 16:18).

    Gundry is representative of many Protestant commentators. His view: the rock the Church is built upon is decidedly not Peter, but something else. In Gundry’s view, the petra, the “rock”, is the very words of Jesus. This, he argues, flows from a more careful reading of Matthew’s Gospel. For earlier, inMatthew 7:24–25, Jesus concludes the Sermon on the Mount:

    “Every one then who hears these words of mine and does them will be like a wise man who built his house upon the rock [Greek: petra]; 25 and the rain fell, and the floods came, and the winds blew and beat upon that house, but it did not fall, because it had been founded on the rock [Greek: petra]” (Matt 7:24–25).
    Here’s Gundry in his own words. I’ll offer my own thoughts soon, but I do think he offers an opinion worthy of consideration:

    . . . we can see that Πέτρος [petros] is not the πέτρα [petra] on which Jesus will build his church. For Matthew, Peter represents all disciples, including those who are weak and even those who apostatize, and thus the superstructure of the church, not its foundation . . . In accord with 7:24, which Matthew quotes here, the πέτρα [petra], consists of Jesus’ teaching, i.e., the law of Christ. “This rock” no longer poses the problem that ‘this’ ill suits an address to Peter in which he is the rock. For that meaning the text would have read more naturally “on you”. Instead, the demonstrative echoes 7:24; i.e., “this rock” echoes “these my words.” Only Matthew put the demonstrative with Jesus’ words, which the rock stood for in the following parable (7:24–27). His reusing it in 16:18 points away from Peter to those same words as the foundation of the church. Consequently, we are free from the necessity of appealing to Aramaic in order to explain away the usual distinction between Πέτρος [petros], “detached stone” (hardly a firm foundation), and πέτρα [petra],“bedrock.” The two words retain their peculiar Greek connotations, for Matthew’s Jesus will build only on the firm bedrock of his law (cf. 5:19–20; 28:19), not on the loose stone Peter. Also, we no longer need to explain away the association of the church’s foundation with Christ rather than with Peter in Matthew 21:42(cf. Mark 12:1; Luke 20:17; 1 Cor 3:10–17; 1 Pet 2:6–7; Eph 2:20).[1]

    [1] Robert Gundry, Matthew: A Commentary on His Handbook for a Mixed Church under Persecution (Grand Rapids: Eerdmans, 1982/1994), 334.

  • Henrik Engholm

    Du citerar från en katolsk sida :) Invändningen mot Gundry kommer i inlägget efter. Det spelar givetvis ingen roll var du hittade citatet… Tyckte bara att det var lite kul!

  • Jepp, är medveten om det :)

    Som jag sagt tidigare, även om jag är pingstvän så är jag ingen anti-katolik. Min teologi skiljer sig markant mot katolsk teologi i väldigt många fall, men jag har inget emot att en katolik presenterar sin syn på saken.

    När man byggt sitt hus på klippan kan man vara trygg i sin tro och behöver inte vara rädd för oliktänkare ;-)

  • Henrik Engholm

    ”Det stämmer att Jesus gav apostlarna ett speciellt uppdrag att sammanställa NT och på så sätt lägga grunden för vår tro, men de var givetvis inte som personer denna grund.” Och det är precis den innebörd katoliker lägger i apostlaämbetet och särskilt Petrusämbetet. Innehavaren av Petrusämbetet är alltid en syndig människa, precis som Petrus, och vissa är större syndare än andra. Kraften att utöva ämbetet kommer inte från personerna själva utan från Gud. Luk 5:1-11 ger en talande bild av hur vi tänker: Jesus predikar Ordet från Petrus båt och åstadkommer ett övernaturligt fiskafänge. Petrus bekänner då sin syndfullhet, men möts av Jesu försäkran: ”Var inte rädd. Från denna stund ska du fånga människor.” Ämbetet är vad det är i kraft av Guds ord och Jesu löfte. ”Dödsrikets portar ska aldrig bli dig övermäktiga.” Detta handlar inte om att bli bevarad från synd, men blir begripligt om vi ser det som att sanningen bevaras i kyrkan, genom de ämbeten som Jesus har insatt och uppehåller. Återigen, vi människor är bräckliga. Petrus började sjunka när han vände bort blicken från Jesus den gången han gick på vattnet, men Jesus lämnade honom inte åt hans svaghet, utan räckte ut handen och höll honom uppe.

    Ytterligare en intressant sak om detta hittar vi i Luk 22 där Jesus ger sina tolv apostlar myndighet att döma Israels tolv stammar och ett exempel att följa. Sedan säger han specifikt till Petrus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla ER som vete. Men jag har bett för DIG att DIN tro inte skall ta slut. Och när DU en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.” Jesus är Klippan som garanterar att klippan Petrus ska bevaras i tron och utöva sin uppgift. Vi tror att Jesus för Kyrkans och sanningens skull garanterar samma sak till varje utövare av Petrusämbetet.

    Därför kan jag hålla med dig om att det har förekommit maktmissbruk, men inte att någon påve har representerat någon villolära. Vi tror helt enkelt att Gud bevarar sanningen som han har lovat.

  • ”Därför kan jag hålla med dig om att det har förekommit maktmissbruk, men inte att någon påve har representerat någon villolära.”

    Detta måste ju du som katolik säga annars faller ju hela tanken med Petrusämbetet. Men för mig som icke katolik är detta ett absurt påstående eftersom titeln ”påve” i sig självt är en form av villolära baserat på Matt 23:9. Dessutom har ju faktiskt påven och RKK lagt fram en hel mängd villoläror. Jag förstår att du som katolik inte anser det, men för mig som inte är katolik är det uppenbart att Petrusämbetet för det första inte stämmer överens med Bibeln och för det andra inte fungerar i praktiken utan snarare leder människor bort från det rena och klara evangeliet.

  • Tomas Larsson

    Fantastiskt mycket god och intressant läsning här. Hinner inte läsa allt men ska försöka. Problemet med Påven för mig handlar inte så mycket om Jesus utväljande av ledare utan snarare om den fortsatta ”nästan kultiska” upphöjdhet som ämbetet idag har fått med Påvens ofelbarhet och en ensidig rätt att utesluta människor. Men knappast om det verkligen var det som Jesus verkligen menade när han kallade Petrus. Det tror jag nog att han gjorde och det har jag inga problem med. Men det betyder ju inte att dagens praxis av vicarius christi är den rätta för det.

  • Anders Gunnarsson

    Nej antikatolik är man när man inte förstått andra sidan o kommer med grund moteld, som de invändningar jag tagit upp på Tuves hemsida.

    Jag rekommenderar ett studium i ämnet (precis som Henrik skriver). Därav boktipset (men läs i a f på Tuves hemsida: AveMarisStella).

    Jag har trott som dig men ändrat mig; just pga att jag diskuterat denna fråga för mkt.

    Allt Gott

  • Jag har också ett boktips! Läs gärna NT. Där finns mycket gott man kan lära sig om han som är vår Klippa :)

  • Ja, det är kul att flera katoliker har gett sitt perspektiv på Petrusämbetet. Man ska aldrig vara rädd för att låta ”motståndare” ge sin syn på saken, man kan faktiskt lära sig något och kanske bryta ner en och annan fördom.

  • Anders Gunnarsson

    Du menar det NT som Kyrkan traderade, nerskrev, kanonifierade, avskrev o bevarade etc, etc…

    Man har svårt att ta denna kommentar seriöst.

    Jag blev katolik för att jag läst o diskuterat för mycket.

  • Ja, jag menar NT. Även om du inte tror jag är seriös så menar jag faktiskt allvar; man kan faktiskt lära sig om han som är vår Klippa i denna underbara Skrift :)

  • sungaMagnus

    Ett boktips till dig och övriga i tråden. Läs boken Petrus av Oscar Cullman.
    Mvh Magnus

  • Anders Gunnarsson

    Man kan lära sig så mkt mer också. Som att Kyrkan grundas av Klippan på en ostadig man, som genom sitt ämbete får del av just denna Klippfasthet.

    Ja hela NT visar att Petrus var den främste av de 12.

    NT är faktiskt vansinnigt katolskt, då katoliker traderade, skrev, avskrev o kanonifierade just dessa böcker (o fler).

    Jo, jag har läst i NT, hela mitt liv. Därför blev jag katolik.

  • Tack så mycket!

    Eftersom det är många som vill ge mig boktips från höger och vänster kan jag ju passa på säga att jag egentligen inte är så speciellt intresserad av påve-frågan. Denna bloggpost är bara en av flera i en serie om Kyrkohistoria och har vållat en del debatt, förmodligen pga att jag råkade trampade på en öm tå eller dylikt.

    Baserat på Bibeln och min alldeles utmärkta relation med Jesus, så känner jag inget som helst behov av romersk teologi som enligt min uppfattning ofta syftar till att få människor bort från Jesus genom att placera en människa som Jesus vikarie eller helgon som mottagare till böner.

  • sungaMagnus

    Jag delar din uppfattning helt i frågan om Rom. Boken ifråga är dock skriven av en reformert teolog/bibelforskare och problematiserar Roms kategoriska påståenden om Petrus. Mvh Magnus

  • Gott att höra :)

    Jag tror frikyrkan i Sverige skulle må bra av att sluta närma sig RKK och sluta käbbla om Påven hit och dit och istället berätta för svenska folket att man kan få bli frälst och få lära känna Jesus. All onödig debatt om irrelevanta saker gör att vi tappar vårt fokus på mission och evangelisation.

    Ska kolla om jag kan hitta boken digitalt någonstans.

  • sungaMagnus
  • Tack så mycket! :)

Kontakt
Är du intresserad av att bli kristen, har frågor om den kristna tron eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så svarar jag på dina frågor.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.