Pastor Christian Mölk | Apostlar och profeter blir biskopar och präster

Genom kyrkans hela historia har det rått delade meningar huruvida kyrkan ska vara en institution med professionella präster, eller en rörelse med lekmän. Man får nästan känslan av att i princip samma händelseförlopp återupprepas gång på gång: en grupp troende läser i Bibeln om hur det kristna livet bör levas, ber till Gud om att detta ska förverkligas, blir uppfyllda av Anden, återvänder till det ursprungliga bibliska, tar krafttag mot synden, längtar efter Jesu återkomst och blir en Andefylld lekmannarörelse. Men efter en viss tid stadgar sig denna väckelserörelse och känner ett behov av att bevara det som upptäcktes, och blir då allt mer institutionell, varpå en ny väckelserörelse snart kan antas vara i antågande.

En knäckfråga mellan historiens alla olika väckelserörelser och den etablerade institutionella kyrkan har alltid varit huruvida kyrkans ledare ska utses genom någon form av apostolisk succession, dvs. genom att utses av sina företrädare, eller genom att utrustas av Anden?

Början av denna 2000 år långa debatt kan skönjas redan i generationen efter apostlarna och berör framförallt förändringen av ordet ”episkopos”. När Paulus i sina brev till församlingarna beskriver församlingsledaruppdraget så använder han begreppen episkopos (övervakare) och presbyteros (äldste) närmast synonymt. Presbyteros var ett ord som användes i synagogan och beskriver församlingsledarens värdighet, och episkopos kom från det grekiska samhället och beskriver församlingsledarens uppgift. Apostlarna hade grundat församlingarna och ibland kom kringresande profeter på besök och delade ett ord till församlingen, men församlingen behövde naturligtvis ett lokalt ledarskap. Denna uppgift gav apostlarna åt lokala episkopos och presbyteros, som var ett kollegialt ledarskap som hade diakoner till sin hjälp för att utföra praktiska uppgifter. I följande två Bibelord ser vi hur aposteln Petrus och aposteln Paulus skriver presbyteros, episkopos och poimaino (=pastor på latin) synonymt för att beskriva församlingsledarens uppgift och ansvar:

1Jag uppmanar nu de äldste (presbyteros) bland er, jag som själv är en av de äldste (presbyteros) och vittne (martys) till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: 2var herdar (pastor) för Guds hjord som finns hos er och vaka (episkopos) över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta.” (1 Pet 5:1–2)

17Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste (presbyteros). … 28Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare (episkopos) över, till att vara herdar (pastor) i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.”(Apg 20:17, 28)

Vi kan se att denna synonyma betydelse av orden biskop, präst och pastor levde vidare åtminstone några år i den tidiga kyrkan. År 96 skriver exempelvis Clemens av Rom följande:

”I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro.”

Men i början av 100-talet börjar vi se en hierarkisk förändring av begreppen. ”Biskopen” ses som ”apostelns” efterträdare och blir en titel för den högste ledaren i församlingen eller stiftet, och under honom fanns ett kollegial av ”präster”.

Ignatius av Antiokia (35/50-98/117)

En av de mest framträdande teologerna kring förändringen av begreppen biskop och präst, var Ignatius av Antiokia (35/50-98/117). Ignatius var en av aposteln Johannes lärjungar och dog martyrdöden genom att ätas upp av lejon. Ignatius skrev flera brev som finns bevarade, där han går igenom sin syn på hur en församling ska organiseras, sakramenten och biskopens roll.

Ignatius skriver bl.a. följande:

”Ni skall följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrätas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. Det är inte tillåtet att döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopens tillåtelse. Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst. Det är klokt om vi nu vaknar upp och omvänder oss till Gud medan vi ännu har tid. Det är rätt att erkänna Gud och biskopen. Den som ärar biskopen blir ärad av Gud. Den som gör något bakom biskopens rygg tjänar djävulen.” (Ignatius av Antiokias Brev till Smyrnierna 8-9)

”Jag uppmanar er: var ivriga att göra allt i enhet med Gud så att biskopen presiderar i Guds ställe och presbytererna i apostlarådets ställe och så att diakonerna, som ligger mig så varmt om hjärtat, är betrodda med Jesu Kristi tjänst. Han är den som var hos Fadern från evighet och som nu har uppenbarat sig i den yttersta tiden.” (Ignatius av Antiokias Brev till Magnesierna 6:1)

”Liksom Herren aldrig själv eller genom apostlarna gjorde något utan Fadern som han är ett med, så skall ni inte heller göra något utan biskopen och presbytererna.” (Ignatius av Antiokias Brev till Magnesierna 7:1)

Ignatius betraktas också som den förste kristne teologen som argumenterade för att man skulle fira gudstjänst ”Herrens dag”, dvs. söndag, istället för den traditionsenliga sabbaten, dvs. lördagen:

”De som levde efter de gamla ordningarna har alltså kommit till ett nytt hopp så att de inte mera håller sabbat utan firar Herrens dag, den dag då vårt liv gick upp likt solen genom honom och hans död, fastän några förnekar detta.” (Ignatius av Antiokias Brev till Magnesierna 9:1)

Ignatius är också en av de första som inleder den långa debatten om huruvida nattvarden ska betraktas symboliskt eller som Jesus riktiga kött och blod:

”Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande. Det vore bättre för dem att ha del i kärleken så att de kan uppstå.” (Ignatius av Antiokias Brev till Smyrnierna 7:1)

I den tidiga efter-apostoliska kyrkan så kom biskopens uppgift framförallt att kretsa kring att leda prästerna och förrätta gudstjänsten, dopet och nattvarden. Ju större församling, desto mer av biskopens uppgifter delegerades till prästerna och biskopen fick således en mer överblickande roll i församlingen. Diakonerna var biskopens medhjälpare och skötte mycket av det ekonomiska och administrativa. För att inte tappa kontinuiteten med apostlarna och kunna visa på en apostolisk succession, så gjorde man upp listor på församlingarnas biskopar. En av dessa som finns bevarade är den från Rom, där biskopslängden börjar med aposteln Petrus och sedan fortsätter in i vår tid.

Än idag är debatten mellan den etablerade institutionella kyrkan och väckelserörelserna inte ett avslutat kapitel, utan har fortsatt mellan exempelvis montanisterna och katolikerna, reformatorerna och katolikerna, lutheranerna och anabaptisterna, svenska statskyrkan och baptisterna, osv, osv.

Kontakt
Är du intresserad av att bli kristen, har frågor om den kristna tron eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så svarar jag på dina frågor.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.